Lättillgängligt om Bellman
Carl Michael Bellman och hans diktning har gett upphov till en mängd studier genom åren, men trots detta har det varit ont om lättillgängliga och övergripande beskrivningar av författarskapet. Denna brist har Lars Lönnroth rått bot på genom sin bok Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning.
Författarens uttalade mål med detta verk är att sammanfatta tidigare forskning om Bellmans diktning. Det finns dock vissa grundläggande teman och tankar som genomsyrar boken och gör att den känns som en helhet, trots de många olika områden som berörs. Ett sådant tema är, som titeln antyder, karnevalen – maskeraden och maskspelet. Lönnroth framhåller hur diktarrollen under Bellmans tid inte hade något att göra med romantikens idéer kring det ”genuina” och ”uppriktiga”, utan mer kan betraktas som en uppsättning masker för olika tillfällen. När det gäller diktare från den tiden är det därför särskilt vanskligt att försöka leta efter författarens egna ståndpunkter och känslor i verken. Man bör istället tänka sig författaren som en skådespelare, som spelar de roller som passar bäst för stunden. I samband med detta framhåller Lönnroth hur Bellman ofta själv framförde sina verk, och då bokstavligen spelade dikternas olika rollgestalter i en sprudlande enmansföreställning.
I mångas efterföljd vill Lönnroth se Bellmans förmåga att foga ihop helt olika typer av genrer, eller masker, och skapa nya upplevelser som utmärkande för hans diktning. Just denna genreblandning blir skälet till att även sådana delar av författarskapet som Lönnroth själv inte uppskattar, exempelvis den rojalistiska diktningen, får en plats i boken. Argumentet lyder att vi kan nå större kunskap om Bellmans mästerverk genom att studera hans mer traditionsbundna prestationer, eftersom just hans kunskap om olika disparata genrer utgjorde grunden för de starka effekterna i exempelvis epistlarna. Genom att studera hur Bellman behandlar etablerade genrer kan vi alltså enligt Lönnroth nå större kunskap om hur strukturen i de blandade verken fungerar. Detta är inte en särskilt kontroversiell åsikt idag, men poängen tål att upprepas.
Överlag är framställningen i Ljuva karneval! mycket lättläst, samtidigt som den vilar på en stabil kunskapsgrund. Den ger en god överblick över Bellmans diktning och Bellmanforskningen, och kan rekommenderas till alla som vill ha en introduktion till ett av vårt lands viktigaste författarskap. Som akademiker hade man dock uppskattat en fylligare notapparat och en källförteckning. Å andra sidan kan man tänka sig att boken lockar till sig fler ur den intresserade allmänheten i sitt nuvarande skick.
Som läsare av ett sammanfattande verk av detta slag bör man dock hålla i minnet att det är omöjligt att ge en heltäckande bild av de senaste två seklernas rika Bellmanforskning. Författaren har gjort ett urval, ofta baserat på sin egen litteratur- och vetenskapssyn. Grunderna i just Lönnroths litteratursyn framträder tydligast i de avsnitt där han formulerar egna analyser av Bellmans verk. Där blir det uppenbart att han skriver inom en tradition som värdesätter komplexa och mångtydiga texter och försöker blottlägga spänningar och mångtydigheter i texten.
Ett bra exempel på detta är hans analys av epistel nr 82, ”Vila vid denna källa”. Där hävdar Lönnroth att dödens ankomst i slutet av episteln förbereds genom vissa ”mörka stråk” och ”lätt störande element” i de tidigare stroferna. De exempel han anför är bland andra den nyss skjutna beckasinen, den vrålande tjuren, hönans loppor, den skrattande skatan, de svarta skuggorna under träden och den nyss kallnade kyckling som får sin vinge avriven av Ulla. För en forskare som hellre vill se episteln i dess samtida kontext kan hans kommentar förefalla anakronistisk. För Bellman borde till exempel det faktum att beckasinen nyss skjutits ha indikerat att den var färsk och att det var en läcker frukost som dukats upp.
Överhuvudtaget känns det ur ett 1700-talsperspektiv mer naturligt att istället fokusera på överflödet i denna epistelsamlingens grande finale. Precis som var brukligt vid operaföreställningar samlas här alla i en ståtlig final, med både visuellt och musikaliskt överdåd. Innan Fredman stiger fram och tar sitt slutliga avsked av publiken ägnas de fem första stroferna åt att måla upp den ståtliga scenen för oss. Här finns ett överflöd av dyr mat och vin, musik och ljud och rörelse; här finns människor och djur.
Bellman målar upp bilden av en välmående landsbygd med en mängd djur. Tillsammans med den skrattande skatan, den vrålande tjuren och hönan som loppar sin vinge finns svalor, hästar och lamm, och det beskrivs upprepade gånger hur de ”prägtigt på fältet pråla”. Till detta hör alla de ljud som gör scenen än mer levande. Skatan skrattar och tjuren vrålar, precis som lammet bräker, musikanterna spelar, de ”små kärlekspanterna” sjunger, de gamla mostrarna tjattrar och löven susar. Även skuggorna under träden kan ses som en del i detta överflöd. De rör sig över hela skalan från ”svarta” till ”grå och ljusa”; ett exempel på den variation som utmärker beskrivningarna av sceneriet. Ett nyckelord är ”ljufligt”, spetsställt i början av strofen:
Ljufligt där löfven susa
I svarta hvirflar grå och ljusa,
Träden en skugga krusa,
Inunder skyars fläkt och drag.
Lönnroth anser att läsaren inte är helt oförberedd på Fredmans ”envoi” i strof sex, på grund av de ”enstaka mörka stråk” som återfinns i de tidigare stroferna. En forskare som försöker se texten ur ett mer samtida perspektiv kanske snarare skulle säga att läsaren inte är helt oförberedd på avskedet på grund av de drag av operafinal som återfinns i de tidigare stroferna.
Därmed inte sagt att Lönnroths tolkning här, och annorstädes i boken, är felaktig, men att den står för enbart en av många infallsvinklar. Så länge man håller detta i åtanke kan Ljuva karneval! fungera som en välbehövlig, användbar och roande skildring av ett författarskap som aldrig slutar att fascinera.
Annie Mattsson
anakronistisk = som hör hemma i en annan tid än den skildrade
envoi = kort avslutningsstrof i en längre dikt