Hotade arter
Redan under 1990-talet arbetade Naturvårdsverket med åtgärdsprogram för vissa hotade arter, exempelvis fjällräv, vissa grodarter och några fiskar. Men det dröjde in på 2000-talet innan det blev ordentlig fart och systematik i arbetet. Då kom vissa konkreta åtaganden. Exempelvis skulle förlusten av biologisk mångfald hejdas till år 2010 (ett delmål i konventionen för biologisk mångfald) och andelen hotade arter skulle ha minskat med 30 procent år 2015 (enligt de svenska miljömålen).
– Det fanns plötsligt beslutade mål som gjorde att statsmakterna kände att man måste göra något, säger Per Johansson, Naturvårdsverkets samordnare.
Artdatabanken gjorde på verkets uppdrag en analys av landets hotade arter och kom fram till en lista över vilka som var i störst behov av åtgärder. Listan omfattar ungefär 400 arter, uppdelade på drygt 200 åtgärdsprogram. De flesta av dessa program handlar bara om en enda art, men det finns också program för naturtyper och grupper av arter, till exempel sydvästsvenska ljunghedar och björklevande skalbaggar.
Den digra listan delades upp på de respektive länsstyrelserna, så att de fick ansvar för att skriva några åtgärdsprogram vardera. I skrivande stund är cirka 115 åtgärdsprogram skrivna och godkända av Naturvårdsverket, och runtom i landet pågår arbetet för fullt med att dels skriva resten av programmen, dels förverkliga de åtgärder som föreslagits.
För att finansiera arbetet får länsstyrelserna en särskild pott pengar från Naturvårdsverket varje år, en summa som ökade årligen från 2004 för att plana ut på 87 miljoner om året under 2007 och 2008. ÅGP-pengarna, som de kallas på miljötjänstemannaslang, har blivit ett viktigt komplement där anslagen för vård av naturreservat och annan skyddad natur inte räcker till.
– I åtgärdsprogrammet kan man fokusera på sådant som man inte klarar på andra sätt. Pengarna kan användas överallt i landskapet, inte bara i reservat, säger Per Johansson.
Därför finns det bland åtgärdsprogrammen en överrepresentation av arter som kräver att man åtgärdar brister i landskapet i stort. Det kan till exempel handla om blomrika marker och tillgången till öppna sand- och grusmarker, eller om bränder och död ved i skogen.
Somliga åtgärdsprogram har redan visat sig vara framgångsrika. Åtgärderna för mnemosynefjäril, mosippa och nålginst har gett snabba resultat. Skräntärnorna har återvänt till sin restaurerade koloni. Kornsparv och flera grodarter tillhör också framgångsexemplen. Arbetet med lövgrodor är en verklig succé. Men det finns också exempel på motsatsen. Man har exempelvis inte lyckats knäcka koden till den grönfläckiga paddans behov. Den har inte svarat på åtgärderna. Endast paddorna själva vet varför.
Mats Ottosson