Tre sekunders minne
Den 12 juni på eftermiddagen avled guldfisken Gunnar efter ett förhållandevis långt och enformigt liv.
Ensam i en liten vattenfylld glaskula, ibland var det mörkt utanför, ibland ljust, ibland kom några matkorn nedsinglande.* Vilket ömkligt liv!
Det hände att jag blev stående framför glaskulan och tittade in i Gunnars uttryckslösa ögon, innan han gjorde en snabb sväng för att se om något hunnit hända på andra sidan. Vilken meningslöshet!
Men Matti, Gunnars andlige far, försäkrade att Gunnar inte led eftersom han, liksom alla guldfiskar, endast hade tre sekunders minne.
Tre sekunder! Hur avundsvärd var han inte! Ständigt nya upptäckter, nytt mörker och nytt ljus! Vilken överraskning när de tre matkornen plötsligt kom neddalande!
Nu var Gunnar emellertid död och låg och flöt upp och ned i glaskulan.
Matti lät förstämd i telefonen. Han hade en liten kista på limning i källaren.
Det han nu tyckte kändes mest plågsamt var tanken på Gunnars torftiga liv, trots tresekundersminnet. Hur han varje morgon med något slags glad förväntan simmat emot honom, när han närmade sig med de tre kornen.
Gunnar väntade på honom! Han hade bara honom. Nu var Gunnar död och i det närmaste begraven.
Det kändes mycket vemodigt. Han hade förlorat en vän.
Farväl Gunnar!
I minnet Du lever
Du finns alltid kvar
I minnet vi ser Dig
Precis som Du var
*Högst tre om dagen, annars åt han ihjäl sig.
BARBRO LINDGREN
