Flickboken och yrkeslivet
Vuxna har länge använt litteratur för att roa och inspirera, bilda eller avskräcka den yngre generationen. Skildringar av yrkesdrömmar och faktiskt förvärvsarbete har därför utgjort en självklar del av ungdomslitteraturen. I studien Till arbetet! Yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920–65 (2017) undersöker Birgitta Theander hur dessa drömmar och arbeten gestaltas i flickboken.
Theander disputerade 2006 på en kvantitativ motivstudie om flickboken i Sverige 1945–1965. Syftet med avhandlingen var att visa på genrens bredd och bestrida föreställningar om flickboken som insmickrande och misogyn. Avhandlingen visade att flickböckerna var fyllda av aktiva och ofta också yrkesarbetande subjekt. I Till arbetet! har Theander återvänt till flickbokens förvärvsarbetande unga kvinnor i syfte att visa att intresset för yrkesliv var typiskt även före efterkrigstiden.
Till arbetet! består av två delar. Den första utgör två tredjedelar av studien och är tematiskt upplagd. Nedslag görs i många olika yrken; här finns allt från sjuksköterskor och lärarinnor till missionärer och keramiker. Theander visar ofta på intressanta utvecklingslinjer i hur gestaltningen av olika yrken förändras, till exempel hur barnavårdsskildringar går från tyskinspirerade kindergarten och barnkrubbor till barnkolonier, daghem och lekskolor. Särskilt tankeväckande i detta sammanhang är att se hur nära sin samtid flickboken ständigt befinner sig. Protagonisterna går med i försvarsorganisationen Blå stjärnan på 1940-talet, blir fotomodeller på 1950- talet för att sedan bli alltmer villrådiga och håglösa på 1960-talet.
I den andra delen söker Theander ge en mer övergripande bild av flickbokens yrkesskildringar genom att sammanfatta sina iakttagelser. Hon redogör för yrkesromanen som genre och diskuterar vilka personliga egenskaper som premierats i arbetsskildringar från olika tider. Hon närmar sig även en definition av arbetets funktion i flickbokens uppväxtskildringar. Efter den verkliga kavalkad av yrken som den första delen presenterat är det bra att få alla de spridda iakttagelserna samlade i ett större sammanhang. De fördelar som finns med kvantitativa studier blir tydliga. Yttranden som med ett mindre undersökningsmaterial hade riskerat att framstå som generaliseringar blir här sanningar om genren.
De två delarna kompletterar varandra på ett bra sätt. För den student eller forskare som vill fördjupa sig i ett specifikt yrkesmotiv eller flickboksförfattarskap är den första delen en guldgruva. För den som är på jakt efter referenser utgör den andra delen en bra källa. Genom att läsa Till arbetet! kan man bespara sig många timmars letande i bibliotekens magasin. Jag kan inte annat än imponeras av det arbete som ligger bakom att hitta alla dessa arbetsskildringar. Jag tänker mig att de flesta humanister som idag använder sig av en kvantitativ metod arbetar med digitaliserat material, vilket gör det betydligt enklare att hitta specifika motiv.
Till arbetet! innehåller en förteckning över primärmaterialet, vilket är till god hjälp under läsningen, särskilt om man vill veta vilka böcker som är översatta. Ibland saknas nämligen uppgift i den löpande texten om huruvida det analyserade verket är en översättning eller ej, och när originalupplagan i så fall gavs ut. Många gånger har tio–tjugo år passerat mellan originalet och den svenska utgåvan. Eftersom ett delsyfte i Till arbetet! är att genom flickboken undersöka ”flickors och kvinnors tankegångar och ideal” under olika decennier, hade det emellertid varit klokare att enbart diskutera svenska originalutgåvor. Till exempel framhåller Theander att ett moderlighetsideal framträder i flickboken under 1930-talet och att antalet flickböcker med protagonister som är förtjusta i barn således ökar under detta decennium. Ökningen förklaras med hänvisning till samtida antimoderna strömningar. Ingenstans i den löpande texten står det emellertid hur många av dessa flickböcker som översatts från andra språk samt när originalutgåvan i så fall publicerats.
Theanders undersökning är trevligt skriven och tonen sympatisk, men den dras likväl med problem. Samtidigt som Theander säger sig vilja slå hål på äldre vanföreställningar om flickboken, reproducerar hon fördomar om andra genrer. Till exempel skriver hon: ”i pojkböckerna tycks våldsamma äventyr ha varit regel och ha uppfyllt böckerna till brädden”. Den bilden av pojkboken är hämtad från samma forskning som beskrivit flickbokens flickor som passiva, det vill säga den forskning som Theander polemiserar mot. Mer samtida pojkboksforskning har visat att litteratur för pojkar rymmer såväl äventyr som vardag. Yrkesskildringar och yrkesdrömmar är en viktig del också av den litteraturens motivsfär.
Vidare generaliserar Theander om vuxenlitteraturen. Hon skriver: ”Rent allmänt tycks vuxenromaner inte ha fokuserat på kvinnors yrkesarbete.” Sedan står det: ”Arbete förekom, men skildrades sällan i detalj.” Jag frågar mig om det inte snarare är så att kvinnors arbete stått i fokus i en stor del av undersökningsperiodens skönlitteratur, inte minst den som skrivits av kvinnor? Västvärldens 1900-talsromaner är fyllda av kvinnliga författare, journalister och konstnärer eller för den delen fabriksarbeterskor, kontorsflickor och prostituerade. Vi hittar uttömmande skildringar av kvinnors arbete i klassiker av författare som Elin Wägner, Moa Martinson och Birgitta Trotzig. Inom mer populärkulturell litteratur utvecklas verk om kontorsflickor mer eller mindre till en egen genre kring andra världskriget. Nu ingår ju varken pojkböcker eller vuxenromaner i studiens primärmaterial, men det finns en genomgående tendens att plocka slutsatser eller citat kring specifika ämnen från tidigare forskning och använda dem för att säga något om litteraturens allmänna tillstånd.
I Till arbetet! finns även en benägenhet att blanda äpplen och päron. Theander frågar sig till exempel hur den yrkesarbetande unga kvinnan gestaltades i veckopressen. Därefter hänvisar hon till en studie av 1950-talets Året Runt och jämför tidskriften med flickboken. Det visar sig att Året Runt, till skillnad från flickboken, främst skriver om hemmafruar. Samma år som 18 av 59 flickböcker har huvudpersoner som förvärvsarbetar pryds enbart ett av 52 nummer av tidskriften av en yrkesarbetande kvinna. Theander använder denna iakttagelse som argument för flickbokens betydelse: ”Man undrar varifrån de unga flickorna skulle fått sin inspiration att satsa på yrkesarbete om inte flickböckerna hade funnits”.
Eftersom Året Runt var en familjetidning riktad till just hemmafruar är det emellertid föga förvånande att dessa står i fokus. Ser man till samtida tidskrifter riktade till en annan publik blir bilden en helt annan. Jag har själv undersökt två årgångar av Damernas värld från sent 1940-tal och då förvånats över hur progressivt magasinet var. Artiklarna om yrkesarbetande kvinnor var många och där fanns även en pågående diskussion om mannens roll i hemmet. Innehållet låg överlag nära flickbokens motivsfär så som den beskrivs av Theander.
Bristerna till trots vill jag avslutningsvis återigen poängtera att Till arbetet! utgör ett värdefullt bidrag till flickboksforskningen. Studien är rik på uppslag och det är svårt att inte ryckas med av Theanders stora entusiasm inför sitt material.
LYDIA WISTISEN
misogyn = kvinnofientlig, kvinnohatande
protagonist = huvudperson