Calle Schewen
I Roslagens famn
på den blommande ö
där vågorna klucka mot strand
och vassarna vagga
och nyslaget hö
det doftar emot mig ibland ...
Även bland Taube-fantaster finns nog en och annan som tycker att raderna känns en smula slitna.
Men för många är Calle Schewens vals, med sin både livsbejakande och vemodiga skildring av svensk högsommar, snarare oerhört slitstark. Vissa betraktar rentav valsen som ett bättre alternativ till nationalsången.
För filmregissören Bo Widerberg fungerade det nyslagna höet som ett musikaliskt doftminne: ”Det är nästan så man nyser när man hör den.”
Visan har med tiden blivit allmängiltig, men den skrevs vid ett speciellt tillfälle och är knuten till en särskild plats.
Det var juli 1931 och diktaren Evert Taube skulle bli upptagen som medlem i Pelarorden, en sammanslutning av skärgårdsälskare och skärgårdsbor. Det skulle ske vid den årliga sommarfesten på Håtö svansar, två sammanvuxna småöar i Furusundsfjärdens västra kant.
Det finns olika versioner av hur sången kom till. Enligt en av Taubes egna kom han seglande, försenad till sammankomsten. Han blev då ”kidnappad” av några pelarbröder på befallning av ordenshövdingen Albert Engström och fick i uppgift att omgående dikta en visa, passande till evenemanget.
Efter att ha kämpat en bra stund får Taube syn på öns ägare, Carl Schewen, där denne sitter i bersån vid bryggan. En ung flicka går fram till honom och bjuder upp till dans. Därmed har Taube motivet klart för sig. Visan skrivs snabbt ihop och framförs av Taube till ordensbrödernas bifall.
En annan version gör gällande att Carl Schewen tog sin svängom med ”Roslagens ros” först dagen efter ordensmötet på Svansarna och då på Betsö, någon sjömil i nordostlig riktning. Taube var på plats och lät sig inspireras, men visan var inte klar förrän ett par månader senare.
Men det finns också uppgifter om att visan skrevs före ordensfesten.
Carl Schewen, som levde fram till 1954, blev i vart fall kändis på kuppen. Han lär ha gillat valsen, särskilt musiken. Men uppmärksamheten blev med tiden något besvärande för den tillbakadragne godsägaren.
Björn Forsman