Dialekter
Bland det första du minns är ljudet av din mamma. Och det du hör och präglas av – redan som foster – är din mammas dialekt. Långt innan du lär dig ett språk skapar du minnen av hennes betoningar och språkmelodi.
Säkert är det därför som känslan för dialekter är så stark. Vi gillar eller retar oss på dialekter helt oreflekterat. Vi kommenterar och skrattar åt dem helt instinktivt.
En som hade ett mer reflekterande förhållningssätt till dialekterna var Gun Widmark, professor i nordiska språk. Hon avled för tre veckor sedan, 93 år gammal. In i det sista var hon aktiv, och det hon arbetade med är en uppgörelse med svensk dialektforskning.
Gun Widmark var min gudmor, min extramamma. Men hennes egen dialekt har inte alls präglat mig. Gun var uppvuxen på en bondgård utanför Eskilstuna och kunde prata lika särpräglat som andra gör i gnällbältet. Men även om jag säkert lyssnat lika mycket på henne som på min biologiska mamma, så pratade hon aldrig sörmländska så att jag hörde det. Likt de flesta andra som ville göra karriär vinnlade hon sig om att tala god rikssvenska, också privat.
Så är det med dialekter. De tillhör det mest ursprungliga vi har, men de levde undanträngda under större delen av 1900-talet. Utjämningen av de lokala språken var ett moderniseringsprojekt som drevs av statsmakten, ofta med folkligt stöd. Många faktorer samverkade, som införandet av folkskolan, fokuseringen på det skrivna språket, urbaniseringen, utvecklingen av massmedier. Dialekter var mossiga och hörde till bondesamhället, riksspråket var framtidens språk.
Men nu är det annorlunda. Även om processen inte går att backa, är de spillror som finns kvar omhuldade och kära. Dialekter är på modet. Sveriges Television gör språkprogram med miljonpublik som handlar om dialektmysterier. I grannkanalens reklaminslag är dialekter ett närmast uttjatat knep för att väcka tittarnas känslor. Det är som med bulldoften i butiken. Dialekterna får dina okontrollerbara känslor i svang. Du hör det omedvetet och reagerar. Både längtan till nybakade bullar och förnimmelsen av din mammas dialekt får dig att shoppa loss.
Reklammakare, säljbolag och underhållare är språkmusikaliskt moderna när de utnyttjar känslan i dialekterna, men det finns andra som är tondöva. Staten går i otakt med vårt språkintresse. Det visade sig nyligen när Institutet för språk och folkminnen – den svenska språkmyndigheten – beslutade att lägga ner sina dialektavdelningar i Lund och Umeå. Pengarna påstås inte räcka till. Och kulturministern, ur vars budget språkmyndigheten får sina anslag, vill inte hjälpa till. Försvaret av det språkliga kulturarvet, i dess mest känsloladdade form, prioriteras ner.
PATRIK HADENIUS