Monstertjuren
Belgisk blå kan inte gå.” Nilsson är galen, har tappat moralen.” Vältaxade skyltar med välrimmande slagord.
Det är den 30 mars 1996 och drygt 60 personer har kommit för att demonstrera mot insemination av nötkreatur av rasen belgisk blå hemma hos Gunnar Nilsson i Viken, i nordvästra Skåne. Inte bara unga djurrättsaktivister. Också veterinärer, folk från Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och kommunpolitiker. De är upprörda.
– Detta är ett brott mot svensk djurskyddslag, och det är ett moraliskt brott. Det handlar om att framavla djur som är svårt sjuka, svårt missbildade, och som kommer att utsättas för ett svårt lidande, säger Staffan Persson, aktiv i nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök.
– Djur med genetiska defekter hör inte hemma i Sverige. Detta är en av de få frågor som bönder, konsumenter och djurskyddet är eniga i, säger Gunnelå Ståhle. Som anställd på LRF och ledande i djurskyddsorganisationen Djurskyddet Sverige är hon vid den här tiden en av centralgestalterna inom svensk djuromsorg.
Inför inseminationen lyckas hon med det exceptionella att samla både djurrättsaktivister och köttproducenter i ett gemensamt upprop. Hela 14 organisationer och företag skriver under, däribland Sveriges konsumentråd, Djurens vänner, Köttbranschens riksförbund och Scan.
Fotografer och journalister svärmar runt huvudpersonen, köttbonden Gunnar Nilsson och kreaturshandlaren Per-Olof Hagelgren. De poserar. Nöjda med uppståndelsen. Övertygade om rasens förträfflighet.
– Det handlar om överlevnad för våra svenska bönder. Vill vi ha en levande landsbygd har vi materialet här, säger Per-Olof Hagelgren.
De hade naturligtvis kunnat göra inseminationen i smyg. I stället väljer de att göra det med så många vittnen som möjligt.
– Vi gör det här för att få fart på den rättsliga processen. Vi vill se vilka lagar som gäller, de svenska eller EU:s, säger Gunnar Nilsson.
Fyra kor insemineras. Hela processen tar ett par timmar. De efterföljande rättsprocesserna mot ”monsterrasen” belgisk blå kommer att pågå i fyra år innan Gunnar Nilsson och Per-Olof Hagelgren till sist frias.
Inseminationen i Viken är en förlust inte bara för djurskyddsvännerna och för den svenska modellen, som präglas av ”stor enighet mellan konsumenter, bönder, intresseorganisationer och opinionsbildare”, som LRF uttrycker det. Den är också ett svidande nederlag för de svenska EU-vännerna. Innan Sverige 1995 blev medlem i EU var det direkt förbjudet att importera belgisk blå. Regeringen tog upp frågan i EU-förhandlingarna och ville att Sverige skulle få ett undantag som tillät ett fortsatt förbud. Men det gick inte.
– Resultatet blev att vi inte kan behålla ett avelsförbud som riktar sig mot en speciell ras, säger Karl Erik Olsson, jordbruksminister som skötte förhandlingarna. Men vi får lov att ha ett förbud mot avel med raser med genetiska defekter. Belgisk blå har en listad genetisk defekt, de dubbla musklerna. Vi kontrollerade noggrant med jurister i samband med förhandlingarna att det skulle hålla.
På valmöte efter valmöte har Gunnela Ståhle i Ja-kampanjen inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap därför lovat att Sverige kan och ska hållas rent från belgisk blå. Och så tar den egna LRF-medlemmen Gunnar Nilsson ändå in rasen i landet. Och inleder en process som så småningom leder till att förbudet faller.
Men hur kunde en så vanlig och osexig rutin som en insemination av en ko toppa SVT:s Rapport? Att det handlade om en ny ras med befarade hälsoproblem räcker inte riktigt som förklaring. Rasen symboliserar också en ekonomiskt extremt krass lantbruksproduktion utan hänsyn till djuromsorg. Men även andra nötkreatur är extremt avlade. Lika mycket muskler som tjurarna av rasen belgisk blå har, lika mycket juver har en mjölkko av rasen svensk lågland. Alla lantbrukets husdjur är hårt avlade. Belgisk blå är inte mycket värre än de höns, kycklingar och kalkoner som föds upp i Sverige, och vars kött och ägg konsumenterna utan att tveka lägger på tallriken. Varför passerar kycklingrasen Cobb och kalkonrasen British united turkey? De är också extrema muskelbyggare med stora hälsoproblem. Varför är just belgisk blå monstret? Missfostret.
När belgisk blå i slutet av 1980-talet först uppmärksammades i Sverige var rapporteringen neutral. Kenneth Fransson på LRF Medias lantbrukstidning Land Lantbruk skriver flera artiklar om köttdjur och redogjorde bland annat, utan krumbukter, hur rasen i Danmark hade ”hittat sin nisch”. Men successivt vässar Kenneth Fransson pennan och 1993 gör så monstret entré. ”Jakten på muskler ger monstertjur”, är Land Lantbruks rubrik på förstasidan, och samma år använder politikern och sedermera Europaparlamentarikern Marit Paulsen belgisk blå som avskräckande exempel i boken Europa och djuren. Tillsammans med sin man Sture Andersson har hon åkt runt i Europa och fångat en brutal exploatering av djuren. Hon skriver och han fotograferar. Sverige ligger i förhandlingar med EU om medlemskap. Landet är djupt splittrat. LRF:s lobbykontor i Bryssel ser till att Paulsen och Andersson får möta monstret och i boken skriver Paulsen om den europeiska djurhållningen: ”Under ett paraply av antibiotika, psykofarmaka, blodtryckssänkande medicin, hormoner och kirurgi kan människorna få så kallat billigt kött från djur som är fullständigt onaturliga ... Ett av de mer extrema exemplen är BBB-kon (Belgian blue bovine, belgique blanc bleu).”
Marit Paulsen skriver inte ”monster”. Det behövs inte. Hon har ändå beskrivit ett. Och visat upp det. Sture Anderssons bilder på belgisk blå kommer att publiceras igen och igen i svenska medier.
Monstertjuren belgisk blå har fått symbolisera mycket ont. Utan egen förskyllan har den till exempel blivit ett avskräckande exempel i kampen mot hormoner och genmanipulation i köttindustrin. Men att belgisk blå har extrema muskler beror varken på hormoner eller genmanipulation, utan på traditionell, om än extrem, avel. Ändå har bilderna på de belgiska muskelbergen präglat svenskarnas syn på tillsatser och genmodifierade livsmedel. Bilder på muskelbyggande tjurar som trycker i sig doppningssprutor användes bland annat i ett studiematerial inför EU-omröstningen. Belgisk blå anses också ha haft stor betydelse för svenska folkets negativa inställning till genteknik. I valet till riksdagen 1998 hade Miljöpartiet monstertjuren på en valaffisch med texten ”Det finns inga genvägar till bra mat”.
Bilden hamras in. I press, radio och tv, från 1993 och många år framöver. Och det är klart, det sätter sig hos läsarna, lyssnarna och konsumenterna. Och när vi blir hungriga vill vi inte ha monsterbiff till middag.
Att just belgisk blå blev ”monstret” och användes i skräckpropaganda beror enligt vår mening på att det handlade om kor. Människor känner mer för kor än för fåglar. Dels är korna däggdjur och större. Mänskligare på något sätt. Dels syns de. Fåglarna hålls inomhus. Ingen ser någonsin en fågeluppfödning på riktigt. Att se lyckliga kor på bete blir viktigt för att upprätthålla legitimiteten för hela animalieproduktionen och vår tro på gott djurskydd. Korna är en nationell angelägenhet. Det är mjölk, kött och öppna landskap. Kor är Sverige. Och vi vill inte ha några störande monster i hagen.
TORBJÖRN ESPING OCH YLVA ESPING