Snacka om slöjd
– Slöjden är det enda skolämne där du använder alla sinnen samtidigt, och det är väl själva poängen med att vara människa?
Slöjdläraren Marcus Vildir i Tyresö har just ställts inför frågan varför skolslöjden förtjänar att vara obligatorisk. I dagsläget är den det i de nordiska länderna, men på få andra håll i världen. Och när Skolverket för tre år sedan publicerade en stor utvärdering av ämnet, kritiserades slöjdlärarkåren för att inte ha något entydigt svar på frågan. ”Anmärkningsvärt”, menade rapportförfattarna.
– Slöjden har allt, samtidigt, säger han lugnt. I slöjdsalen utmanas finmotorik, grovmotorik, känsel, syn och hörsel. Smaken också, om det vill sig illa.
Men utöver handlag och utvidgade sinnen handlar det också om annat.
– Här engageras tanken, fantasin och kreativiteten. Dessutom får eleverna uppleva vad de kan, känna att de kan lära sig nytt och veta att de hela tiden har nytta av sina erfarenheter. De får äga en process och får syn på sina kunskaper.
Han beskriver helt enkelt en skolslöjd som på djupet lever upp till skollagens fjärde paragraf. I den står att skolan ska ”främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare”.
Ändå hamnar skolslöjden idag återkommande i skottlinjen. Under senare år har både stora ledarsidor och somliga politiker på bästa opinionsbildande plats beskrivit den som utbytbar och gammaldags. ”Stenålders”, till och med.
Forskaren Åsa Jeansson vid Umeå universitet ler lite. Efter att ha följt kritiken mot skolslöjden på nära håll misstänker hon att debattörerna inte besökt någon slöjdlektion på länge, utan egentligen ger sig på det som de tror är slöjden. Skolämnet har förändrats mycket på senare år, säger hon.
År 2011 infördes en ny läroplan i grundskolan, Lgr11. Förra året disputerade Åsa Jeansson på hur läroplanens kursplan i skolslöjd påverkar det som händer på lektionerna. En hel del, visade det sig. Hon beskriver skillnaderna från tidigare styrdokument som en förskjutning från görande till lärande. Det kan låta som hårklyverier. Men med nytt fokus följer nytt innehåll. I det här fallet inte minst: längtan efter ord.
Betygskriterierna är ganska talande. Till exempel ska en sjätteklassare som vill få högsta betyg ”på ett välutvecklat vis” formge och framställa enkla slöjdföremål i olika material. Hen ska kunna följa instruktioner och använda handverktyg, redskap och maskiner på ett säkert och vettigt sätt samt ha jobbat med olika hantverkstekniker. Men eleven ska dessutom – och det här är det nya – kunna ge välutvecklade motiveringar till sina val, formulera vägval under arbetet och ge välutvecklade omdömen om sin arbetsinsats.
Det behöver i och för sig inte nödvändigtvis betyda att en elev med knapphändigt språk – eller kanske bristfällig svenska – inte kan få högsta betyg. Inför sitt avhandlingsarbete intervjuade Åsa Jeansson sjutton textilslöjdslärare. Flera av dem beskrev hur de lägger extra krut på ordknappa elever, hur de liksom lirkar fram ett samtal för att ge dem chans att leva upp till skolämnets mål.
Dessutom kan slöjdlärarens hantverkskunskap spela roll, påpekar Åsa Jeansson. För även ett föremål i sig kan berätta om avvägningar, vägval, verktyg, material och teknik – för den som har förmåga att se det.
Samtidigt är hantverkskunskap inte en självklarhet hos dagens slöjdlärare. Också det måste betraktas som en nyhet i skolslöjdens värld. Sedan något decennium tillbaka behöver den som söker in på lärarutbildningen inte längre ha några slöjdspecifika förkunskaper, och väl på plats på högskolan är hantverksstudierna rätt så begränsade.
Åsa Jeansson talar också om ”mätbar kunskap”. En utveckling mot att koka ner kunskap i siffror och mätbara enheter präglar dagens skola, menar hon, slöjdämnet inkluderat. I sin forskning har hon sett att mätbarhetsivern då och då påverkar vilka tekniker som lärare väljer att undervisa i, trots att teknikurvalet egentligen står slöjdläraren fritt. En del av de lärare som Åsa Jeansson intervjuat lär varken ut stickning eller vävning längre, det vill säga de tekniker som är ursprung till det allra mesta som mänskligheten går klädd i. Skälet, säger Åsa Jeansson, är att eleverna sällan hinner bli så skickliga med stickor och maskor, bommar och inslag att de når fram till de i kursplanen och betygskriterierna efterfrågade momenten av reflektion.
Utvecklingen mot en ordrikare skolslöjd är en vattendelare inom kåren. Slöjdläraren Elisabet Jagell i Uppsala hör till dem som ser utvecklingen som något i huvudsak bra.
– Om vi ska kunna kommunicera i klassrummet behöver vi utveckla vårt språk för det. Och vi lär oss oerhört mycket genom språket. Det var först när jag var tvungen att sätta ord på vad jag gjorde som jag verkligen förstod allt jag kunde, säger hon.
Men mycket av det som efterfrågas i betygskriterierna kan också fångas genom foto eller film, påpekar Elisabet Jagell. En elev kan ta bilder under hela arbetets gång och på så sätt upptäcka val, misstag och utveckling.
– Min uppgift som lärare är att hjälpa eleven att få syn på sin process, inte att slaviskt få dem att skriva loggbok. Man kan till exempel låta eleverna intervjua varandra om vad de gjort och gör. Direktiven får inte bli en boja.
Att ämnet skulle vara omodernt håller Elisabet Jagell inte med om. Det är ju precis tvärtom, säger hon. Aldrig har det varit viktigare att få nycklar till hur man kan reparera saker eller återanvända material. Också kunskap om kvaliteter och hantverk är avgörande i en hållbar värld. Liksom människor som är tränade i att lösa problem. Det stora hotet mot skolämnet är istället lärarbristen, menar hon. Den är akut redan nu, men värre kommer det att bli. Stora pensionsavgångar väntas framöver, utan att lika många nyutexaminerade lärare lämnar utbildningarna.
– Vi måste få fler behöriga lärare. Annars ser det illa ut. Till slut håller det inte längre.
Marcus Vildir i Tyresö känner sig kluven till kursplanens efterfrågan på välformulerade elever.
– Ibland kan elever som vill ha höga betyg rikta in sig på att lägga orden rätt istället för att utveckla sitt hantverk. Ofta är det elever som redan har det lätt för sig i många andra ämnen, och då får de en fördel till. Det har jag lite problem med. Slöjd kan ju dessutom vara ett annat sätt att berätta, beskriva och gestalta. Bortom orden.
Men också han tycker att det ligger i lärarens roll att lotsa eleverna så att de får syn på sina avvägningar och processer.
– Jag har elever som, istället för att skriva, fått spela in sin röst på telefon eller helt enkelt redovisa muntligt inför mig. Det är ofta de där mikroredovisningarna som är allra viktigast. Men sådana stunder är svåra att få tid till. Jag har min slöjdlektion att tillgå och jag har upp till arton elever per klass.
Och totalt har han trehundra elever. Samtidigt tycker han att man, innan man dömer ut formuleringsivern i slöjdsalen, måste fundera över vad syftet med skolämnet ska vara.
– Vår uppgift är ju faktiskt inte att fostra hantverkare, utan handlande och tänkande människor. Då måste kanske hantverket stå tillbaka lite grand.
Malin Vessby