Vård vid hjärnskador
Varje år vårdas 20 000 personer för traumatiska hjärnskador, efter exempelvis trafikolyckor och fall. Det är den vanligaste orsaken till dödsfall och funktionsnedsättning bland unga människor, och en stor andel har behov av livslång rehabilitering.
Socialstyrelsens kartläggning av regionernas hjärnskaderehabilitering visade att resurserna generellt är uppseendeväckande knappa och ojämnt fördelade över landet. Samtidigt visar den på brister när det gäller att redovisa såväl en entydig organisation som en klar bild av vart man ska vända sig. Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft och Personskadeförbundet RTP har undersökt hur personer med skada själva upplever omhändertagandet och hur de skattar sin hälsorelaterade livskvalitet. Den kartläggningen visar på omfattande problem, som är väl förenliga med Socialstyrelsens bild av resursbristen.
Personer med traumatisk hjärnskada behöver livslång rehabilitering anpassad till deras kognitiva skador. Kartläggningarna pekar på behovet av nationella riktlinjer. Vi anser att man bör utreda möjligheten att knyta pengar till individen, så att medel avsätts från centralt håll till rehabiliteringsinsatser som täcker behovet av kontinuitet i vårdkedjan.
Många vittnar om att det efter det akuta omhändertagandet saknas en sammanhållen vårdkedja och uppföljning. Det handlar inte bara om att tillföra mer pengar utan om att använda resurser på ett effektivt sätt, så att patienten inte skickas runt och belastar vården på fel ställen. Den patientnära kliniska forskningen behöver stärkas med riktade satsningar för att se vilka insatser som har bäst effekt.
Det är nödvändigt med en nationell översyn av strukturen för att garantera tillgång till adekvat kompetens oavsett boendeort. Bygg en pyramid, med kunskapscentrum för svåra hjärnskador i toppen. Dessa knyts till universitetssjukhusen i varje region och utgör konsulter för nästa nivå, länssjukhusen, som i sin tur är konsulter för basnivån, alltså primärvård och kommunal rehabilitering.
Kartläggningarna visar att rehabiliteringen inte samlats och därmed inte heller erbjuds som en specialiserad verksamhet med anpassad miljö för hjärnskaderehabilitering. Regionerna kan inte redogöra för hur många platser som finns i slutenvårdsrehabiliteringen. Många hänvisas till primärvården, där det saknas flera olika personalresurser med rätt kompetens.
Brukarenkäten visar att personer med hjärnskador har låg hälsorelaterad livskvalitet jämfört med befolkningen i övrigt. Det borde enligt de prioriteringsdirektiv som finns inom hälso- och sjukvård innebära att de ska få den rehabilitering de behöver. Över 50 procent saknar arbete/sysselsättning, trots Arbetsförmedlingens förstärkta resurser och rätten till daglig verksamhet för denna grupp enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Det är svårt att värdera hur mycket systembristerna egentligen kostar den enskilde och samhället i stort. Men det är onekligen så att den ångest och oro som personer med hjärnskador känner förstärks av bristerna i rehabiliteringen. De tillfrågade berättade om depressioner, förtvivlan och utanförskap.
Kostnaderna för att inte få diagnos i tid, och därmed inte tillräcklig rehabilitering och nödvändiga hjälpmedel, är troligen både omfattande och onödiga.
Det mänskliga lidandet och försämringen av livskvaliteten blir därmed också betydande.
Meta Wiborgh, Pelle Kölhed & Lena Haglund