Psykiatri och vetenskap
Det hade gått drygt två år sedan Vetenskapsakademiens psykiatrigrupp bildades, och det var dags för redovisning.
Ett femtiotal intresserade samlades i akademiens Linnésal för ett seminarium med rubriken "Psykiatrin i fokus - bra vård kräver bra psykiatriforskning". En handfull inbjudna föreläsare höll korta anföranden och därefter redovisade psykiatrigruppen sitt Reformprogram för svensk psykiatriforskning.
Vad hade vi då kommit fram till? Att svensk psykiatri är en dyr verksamhet utan att man vet särskilt mycket om vad man får för pengarna. Den kostnad som gruppen tagit fram med hjälp av ett par forskare vid Örebro universitet pekar på att totalsumman hamnar på mellan 70 och 90 miljarder kronor årligen. Då är inte bara kostnaden för vård och forskning inräknad utan också kringkostnader som sjukskrivningar och inkomstbortfall. Motsvarande kostnader för cancersjukdomar är knappt hälften. Det finns också stora skillnader i hur mycket som läggs på forskning: av den totala kostnaden för cancer går drygt 2 procent till forskning, medan motsvarande tilldelning till psykiatrisk forskning är under 0,2 procent.
Det bör påpekas att man inte kan sätta likhetstecken mellan psykiatrisk forskning och hjärnforskning, särskilt inte när det gäller resurstilldelningen. Hjärnforskning - eller neurovetenskap - är ett paraplybegrepp som i sig rymmer psykiatrisk forskning men också mycket annat, som neurologisk forskning, kognitionsforskning och en rad områden som hör hemma under psykologin, det vill säga hur den friska hjärnan fungerar. Med begreppet psykiatrisk forskning avses här forskning om psykiska sjukdomar.
En annan term som kan leda till missförstånd är neuropsykiatri. Begreppet har traditionellt kopplats till sjukdomar vars orsaker inte bör sökas i miljö eller uppväxt utan i gener eller skador i hjärnan. Den neuropsykiatriska förklaringsmodellen har då framstått som psykodynamikens - freudianismens - motsats. Numera används neuropsykiatri ofta i en vidare mening. Eftersom alla mentala avvikelser - i enlighet med den filosofiska materialismen - ger eller orsakas av spår i hjärnan, kan man lägga ett neuropsykiatriskt perspektiv på all psykisk sjukdom.
Psykiatri är i sig ett enormt och oformligt område. Man kan inte ge sig på allt samtidigt. För arbetsgruppen gällde att hitta ett fokus. Och för en vetenskapsakademi ligger det naturligtvis nära till hands att sätta forskningen i centrum. Bra forskning kommer - även om det kan ta tid - också vården, rekryteringen och utbildningen till godo. Det blev gruppens utgångspunkt.
Vi föreslog ett anslag på 90 miljoner extra till psykiatrisk forskning under en tidsperiod på elva år. Pengarna skulle användas för att inrätta tio forskningsblock för AT-läkare, så att de kunde avsätta 18 månader för egen forskning. Vidare föreslogs en förstärkning av doktorandprogrammen för att stimulera samarbete mellan olika forskningsgrenar som klinisk forskning, neurovetenskap och epidemiologi. Dessutom tio stipendier till yngre forskare för vistelse vid utländska institutioner under tre år och med löfte om en fyraårig tjänst vid återkomsten.
Rapporten har naturligtvis inte undgått kritik. Från psykiaterhåll menade man att arbetsgruppen inte haft tillräcklig psykiatrisk kompetens. Så var det förstås, gruppens majoritet kom från andra områden än psykiatrin. Det kan ses som både en svaghet och en styrka. Utredningar brukar sättas samman efter två grundprinciper. Antingen finns så många intressen som möjligt - vetenskapliga, fackliga, politiska - representerade i utredningen. Eller också skaffar sig utredningen kunskaper främst via litteraturstudier och hearings med inbjudna experter. I det här fallet valdes den senare vägen, eftersom det inte finns tillräckligt många medlemmar med psykiatrisk kompetens inom Vetenskapsakademien. Ett faktum värt att notera.
Kritik framfördes också vid mötet av Karin Johannisson, professor i idéhistoria och själv medlem av akademien. I sitt inlägg delade hon in psykiatrins närhistoria i tre epoker: Under femtiotalet skedde ett genombrott för psykofarmakologin, på sjuttiotalet stärktes intresset för psykoanalys och en rad alternativa terapier - medan psykiatrin nu sedan sekelskiftet åter är inne i en biologisk period med intresset riktat mot genetik och neurovetenskap. Karin Johannisson menade att rapporten, genom att framhålla en rad tänkbara forskningsområden inom främst biologisk forskning, också medvetet avsett att styra de föreslagna resurserna till just denna forskning.
Mot detta kan man anföra att arbetsgruppen uttryckligen skriver att det på sedvanligt vis är professionen, inte Vetenskapsakademien, som måste bestämma vilken forskning som ska stödjas. Samtidigt har Johannisson säkert rätt i att ett sannolikt utfall skulle bli att psykiatriforskning på biologisk grund premierades. Detta på grund av den preferens för naturvetenskaplig hjärnforskning som råder inom anslagsgivande myndigheter och fonder.
Karin Johannisson ifrågasatte också logiken i seminariets underrubrik "Bra psykiatrivård kräver bra psykiatriforskning". Forskningen är, fastslog hon, ensidigt biologiskt inriktad, vilket gör att det tar lång tid innan nya rön kommer patienterna till godo. Ett annat problem är en utbredd överdiagnostik som styrs av den alltmer omfattande amerikanska DSM-manualen. Motsättningarna inom psykiatrin har enligt Karin Johannisson sin grund i att parterna har olika förståelsemodeller. Hon menade att psykiatrin försummar humanistiska, psykologiska och samhällsvetenskapliga aspekter. I alltför stor utsträckning betraktar psykiatrin sina patienter "som objekt, inte som subjekt".
Svensk psykiatri kan dock inte sägas vara outredd. En rad utredningar har gjorts om organisationen, behandlingarna, utbildningen, personalbristen, köerna, bemötandet, övergreppen med mera. Olika missförhållanden inom psykiatrin uppmärksammas dessutom så gott som dagligen i olika medier.
Avsikten med det arbete jag på eget bevåg gått vidare med, och som jag kommer att presentera längre fram, är därför inte att försöka täcka in svensk psykiatri i alla dess aspekter. Jag tar i stället avstamp i den översyn, Reformprogram för svensk psykiatriforskning, som diskuteras ovan - och vars viktigaste slutsats är att svensk psykiatrisk forskning har hamnat på efterkälken. Sjunker forskningens kvalitet förlorar ämnet i legitimitet, statusen sjunker, forskningsanslagen sinar, rekryteringen minskar och vården tappar sin stringens.
P C Jersild