Apparatsöndagen
Dagens text
DET BOR ETT TROLL I DIN ELEKTRISKA RAKAPPARAT.
Församlingen sjunger
Dörren går upp av sig själv helt finurligt – det tycka vi verkar övernaturligt.
Makterna lura i dörrens gångjärn, hjärtana hamra på skräckens stångjärn – bara för att man ej vet vad det gäller, nämligen fotoelektriska celler.
Predikan
En vanlig hovtång kunna vi förstå, och möjligen en skrubbhyvel. Vi se med egna ögon hur hovtången gör när den drar ut en spik, och hur skrubbhyveln går till väga när den skrubbhyvlar. Därför betrakta vi hovtången och skrubbhyveln som våra vänner. Vi känna dem utan och innan; det finnes intet obegripligt i deras beteendemönster.
Men gå vi bara till en så relativt enkel apparat som en vanlig chokladapparat blir förhållandet ett annat. Vi stoppa i en peng, vi höra hur det rasslar, vi draga ut en liten låda och stå där med en Tarragona i handen. Men vi begripa ändå inte riktigt vad penningen har för sig inne i maskinen, vårt intellekt förmår inte fatta hela vidden av de mystiska kugghjulens osynliga rörelser, det intrikata förlopp som åstadkommer detta underbara, att lådan går upp, och chokladkakan ligger där framför oss. Vi hysa därför gentemot chokladapparaten en känsla av främlingskap, ovisshet, kanske rentav rädsla. Vi veta ju egentligen inte vad automaten skulle kunna ta sig till om den av någon anledning blev illasinnad. När vi stoppa in vår peng ha vi, handen på hjärtat, en pirrande känsla i maggropen av att maskinen kan börja spruta vatten i ansiktet på oss eller ondskefullt falla ned på våra fötter.
Det vi inte kunna fatta har en magisk kraft. Vi tro inte längre på huldror och vättar, ty skogen och dess innebyggare känna vi till allt om, tack vare männen på Korsnäsgården. Skogen har blivit vår vän. Men apparaterna äro fortfarande fulla av allehanda väsen som vi i vår okunnighet hysa fruktan för. Visserligen vilja vi inte erkänna detta primitiva stråk i vårt inre för omvärlden, men faktum kvarstår: i hemlighet ligga vi ofta på knä i köket och tillbedja diskmaskinens ande.
Vart vill jag komma med detta? Jag vill uppmana oss alla att söka förstå apparaterna, att öka vår kunskap om deras funktion. På så sätt bli de inte längre våra fiender.
Och på samma sätt är det med oss människor. Om en skäligen enkel apparat kan skrämma bort oss från sig genom sin outgrundlighet, hur mycket mera gäller då inte samma förhållande i fråga om den underbaraste och mest komplicerade apparaten av alla, människan? Om vi kunde förstå hur våra medmänniskor fungera, om vi liksom kunde plocka sönder dem, ta del av maskineriet som finns därinne och sedan åter sätta ihop dem, ja, då skulle ingen av dem längre vara vår mystiske fiende. Då skulle var och en bli en kär vän; när som helst kunde vi, bildligt talat, stoppa i en peng i honom och få ut en chokladkaka ur hans andes låda.
Och skulle någon ha en skruv lös kunde vi då, istället för att som nu rygga tillbaka i skrockfull vidskepelse, skruva fast den åt honom med en annan av våra vänner, skiftnyckeln.
TAGE DANIELSSON