Hat och kärlek på nätet
Nätet förändrar oss som använder det och gör vårt sätt att uttrycka oss mer extremt. Men vi har också ett delvis förändrat debattklimat, där nätet kanske varit en katalysator men inte på något sätt är det enda som påverkat. Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan vi fick internet klagades och hatades det via telefonsamtal, insändare och brev, men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till någon man ogillar. Det är en stor förändring.
En annan stor förändring är att fler ser det som en rättighet att få berätta om sitt missnöje. Yttrandefriheten har under de senaste åren kommit att användas för att få uttrycka sitt ogillande eller hat. Även här kan internet ha spelat en roll, som katalysator och möjliggörande teknik. Detta erbjudande från internet har ofta lyfts fram som en positiv utveckling i demokratisk mening, att allt fler kan säga vad de vill på fler arenor än tidigare. Det är i grunden en viktig utveckling, men det finns också risker med den. När fler får möjlighet att delta i det offentliga samtalet, ökar riskerna att bli utsatt för angrepp. Vi vet inget om hur denna utveckling påverkar personerna som hatar – den kan mycket väl vara positiv för dem – men vi kan se negativa effekter både för individerna som utsätts för hat och för det demokratiska samtalet.
Den andra sidan av myntet är nätkärleken; samma mekanismer som gör uttrycken för hat så starka på nätet framkallar också varma kärleksförklaringar. När jag började studera ungas nätkulturer i slutet av 1990-talet, var det en av de saker jag slogs av: att kärleken flödade på ungas mötesplatser på nätet. Då tänkte jag att vi vuxna borde hitta sätt att få denna kärlek att flytta sig vidare ut i rummet. I dag ser sociala mötesplatser på nätet annorlunda ut och även vuxna visar sin kärlek till sina vänner väldigt öppet på nätet. Det är främst vänskaplig kärlek jag avser här. För den romantiska kärleken finns delvis andra forum på nätet. Kärlek och vänskap är en så central del av nätet, även om denna sida inte får lika mycket uppmärksamhet i media. De kärleksfulla uttrycken flödar på många mötesplatser och många har erfarenhet av att den som vågar blotta sig får värme och kärlek tillbaka.
Det är dock inte så att alla bidrar med kärleksfulla uttryck när någon blottar sig. Det kan i själva verket vara en liten del av alla ens kontakter som reagerar med peppning, men upplevelsen kan likafullt vara att många stöttar och peppar. Och här har vi något som skiljer nätet från rummet. Nätet gör att du når ut till många och bland dessa finns oftast någon som har något vänligt att säga. Det finns i de flesta nätmiljöer inte heller något krav på att gilla eller ens uppmärksamma ett uttalande. Många mötesplatser på nätet erbjuder användarna att ignorera det som framförs, att låtsas som om de inte har hört. Att inte uppmärksamma någons berättelse på nätet behöver inte betyda ett aktivt avståndstagande. Berättelsen kan ses som ett erbjudande att ta eller ignorera. Till skillnad från i rummet, alltså. Om en person ignorerar en öppenhjärtig berättelse när två personer ses öga mot öga, uppfattas det ofta som ett fördömande. Det är svårt att ignorera någon i rummet utan att sända signaler om ogillande.
Ganska tidigt uppstod kritik mot nätkärleken. Den uppfattades som ytlig och till och med destruktiv. Ungefär så här gick resonemangen: ”En vän på nätet kan aldrig vara lika mycket värd som en vän i rummet, eftersom ingen kan ha flera hundra vänner. Att ha så många vänner urholkar vänskapsbegreppet och snart har ingen några verkliga vänskapsband.” Det här som uppfattades som ett urholkande av vänbegreppet kallades lite nedsättande för ”gillakulturen” med referens till gillaknappen på bland annat Facebook. I min forskning använder jag ordet gillakulturen mer neutralt för att beskriva det språkbruk, de tankar och de handlingar som går ut på att stötta andra över nätet. Gillakulturen kan sägas ha vuxit fram som en följd av den öppenhet man kan iaktta på mötesplatser på nätet, där användarna delar med sig av sina liv och tankar på ett sätt som vi normalt inte känner igen från rummet. Jag tror att vi kan se denna utveckling som en förlängning av människans behov av social närhet, av uppskattning från omgivningen och av att spegla sig i andra i sitt relations- och identitetsarbete.
Hur man tolkar uttrycken, både den öppna publiceringen och gillandet av densamma, beror sannolikt på hur man tolkar världen i övrigt. Även om det finns studier som sökt samband mellan användning av sociala medier och utvecklande av depression, finns det inga belägg för att sociala medier skulle skapa nedstämdhet, varken i klinisk eller i populär mening. Det viktiga är istället att fundera på hur de som tar illa vid sig när någon berättar något positivt tänker generellt, både på och utanför nätet. På många arbetsplatser och skolor leder normtänkandet till en hets att passa in och det är lätt hänt att individerna dras med. Det uppstår en skrytkultur som kan bli destruktiv därför att den inte tillåter samtal om svåra sidor av livet. Denna skrytkultur är alltså inte unik för nätet utan återigen måste vi tänka på hur vi uppför oss utanför nätet om vi vill förbättra samtalsklimatet på nätet.
Gillakulturen har alltså fått mycket negativ uppmärksamhet och ordet används mest i nedsättande syfte. Då lyfter man ofta fram en idé om devalvering av positiva känslor – om man använder positivt laddade ord som vän, kärlek, älska, gilla onödigt ofta, riskerar begreppen att urvattnas och i förlängningen leda till mindre vänskap, mindre kärlek och så vidare. Dessa resonemang förs dock inte när det gäller hatiska uttryck och känslor. I de sammanhangen framstår riskerna som helt andra än att fenomen skulle urvattnas. Risken med att barn spelar mycket våldsspel är knappast att våldet devalveras och att barnen plötsligt inte längre förmår känna hat eller avsky. I de sammanhangen tänker vi mer i påverkanstermer. Det är dock fullt möjligt att detsamma gäller kärleksfulla uttryck och känslor.
ELZA DUNKELS