Hemtjänstens historia
Kyrkans ansvar och tanken om den barmhärtiga gärningen var länge normgivande för fattigvården i Sverige. En brytning med dessa äldre doktriner skedde under 1800-talet genom att samhällsnyttan till en del identifierades med den enskildes välfärd. Det som skilde fattigvården och därmed åldringsvården från tidigare förhållanden var sekulariseringen.
I 1847 års fattigvårdsförordning ålades socknen att ansvara för alla arbetsoförmögna: äldre, barn, sinnesslöa, handikappade, ensamstående mödrar och tiggare utan anhöriga och husbonde. Varje socken eller stad skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle med fattigvårdsstyrelse. Vem som skulle få hjälp bestämdes av prästen, läkaren och sockenstämman. Förordningen innebar möjlighet att yttra sig om fattigvårdsnämndens beslut. Denna liberala inställning sågs som alltför kostnadskrävande för socknarna. I 1871 års fattigvårdsförordning togs yttranderätten bort och obligatorisk fattigvård ändrades till ”nödtorftig bärgning”. Ansvaret för arbetsoförmögna lades åter på det storhushåll där de tjänat eller på anhöriga. Människor som inte kunde få hjälp på detta vis blev nu som tidigare hänvisade till sporadisk och oreglerad fattigvård i form av hjälppaket och liknande.
I 1918 års fattigvårdslag gavs de första riktlinjerna till en humanare och mer differentierande fattigvård. Lagen innehöll bestämmelser om vård på anstalt, ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem och arbetshem. Kommunerna ålades att under en tioårsperiod bygga ut ålderdomshemmen. Det framhölls att ålderdomshemmen skulle vara till för ”normalt åldrande” personer, och vikten av att skapa en trivsam hemmiljö och undvika anstaltsprägel poängterades. Ansvariga för vården på ålderdomshemmet var prästen och läkaren samt kommunpolitiker i fattigvårdsnämnden.
Lagen från 1918 innehöll också förslag om att skilja sinnesvård och kronikervård från fattigvården. En differentiering påbörjades och olika institutioner så som barnhem, sinnessjukhus, kronikersjukhus och vårdhem växte fram. Institutionsboendet, slutenvården, kom sedan att dominera vården och omsorgen om äldre fram till 1900-talets senare hälft.
Hemmaboendets ideologi var hämtad från den engelska hemtjänsten. I Sverige startade Röda korset på frivillig bas hemtjänst i Uppsala 1950. Farhågor framfördes att hemtjänsten kunde leda till en generell standardhöjning, något som samhället inte hade resurser till. Andra ansåg att kostnaderna kunde hållas nere med hjälp av den billiga arbetskraft som hemmafruarna utgjorde.
Debatten ledde till att åldringsvården uppmärksammades i 1950 års valmanifest. Förbättringarna utlovades dock först när de ekonomiska förutsättningarna blivit bättre. Ett förslag om statsbidrag avslogs med hänsyn till den frivilliga verksamhetens positiva utveckling. Men den verkliga orsaken var den statsfinansiella situationen och den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande. Vad som hände mellan 1940 och 1955 var att en ny åldringsvårdsideologi växte fram i teorin, men ej i praktiken. En färdväg var utstakad. Riktlinjer från år 1947 visade en väg bort från ”fattig-Sverige”, och de äldres väg in i välfärdsstaten påbörjades. Bidragande orsaker var långsiktiga strukturella förändringar så som ekonomisk tillväxt, fortgående urbanisering samt en växande andel kvinnor i förvärvslivet och därmed minskade möjligheter till informell omsorg.
Att hemtjänsten vände sig till äldre i allmänhet var ett uttryck för strävan att komma bort från ålderdomshemmens fattigvårdsprägel. Titeln på 1956 års lag – lagen om socialhjälp – visade att det nu inte längre var frågan om godtycklig välgörenhet utan om en socialpolitisk grundsyn, där social och ekonomisk trygghet var viktiga mål. Lagen följdes av 1957 års riktlinjer för åldringsvården, där respekten för de äldres integritet, intressen och individuella önskemål fastslogs. Äldre var inte längre en diffus grupp utan sågs som enskilda människor med individuella behov, och alla öppna vård- och hjälpinsatser skulle prövas innan vård på ålderdomshem bestämdes. Dock fanns fattigvårdsprägeln kvar och de boende på ålderdomshemmen var fortfarande en sammansatt grupp med olika handikapp och sjukdomar.
Under 1950- och 1960-talet rådde ett förmyndarperspektiv och tilltron till expertisen var stark. Nya professioner så som psykologer och socionomer började växa fram. Tillsammans kom dessa att allt mer definiera människornas behov. Prästen och läkaren var fortfarande ledamöter i socialnämnden och kunde härigenom påverka socialhjälpens utformning, men nu i mindre omfattning.
Debatten om förmyndarskap och tvångsintagningar kontra människors lika värde tog fart i slutet på 1960-talet. Detta gällde framför allt socialvården, mentalsjukvården och handikappomsorgen. De stora institutionerna ifrågasattes och det ställdes krav på en humanare vård och omsorg. En offentlig utredning tillsattes hösten 1967 för att se över socialhjälpslagen, men synen på de äldre och deras rättigheter glömdes bort i debatten. Många äldre som inte kunde klara sig själva vårdades fortfarande inom slutenvård på geriatriska och psykogeriatriska sjukavdelningar. I slutet på 1960-talet kom ett tillägg till socialhjälpslagen om kommunens skyldighet att genom uppsökande verksamhet skaffa sig kännedom om de äldre kommuninvånarnas behov av hjälp. Hemmaboendets ideologi fick nu ordentligt fäste.
Under slutet på 1960-talet förändrades attityden. Äldre sågs inte längre som vårdobjekt utan betraktades allt mer som en grupp i samhället vars behov inte skilde sig nämnvärt från övriga medborgares. Eventuella åldersmässiga funktionsnedsättningar kunde kompenseras genom olika former av stöd från samhällets sida. De äldres rätt att delta i samhällslivet och respekten för den personliga integriteten framhölls allt tydligare och inriktningen mot de öppna vårdinsatserna förstärktes ytterligare.
Den sociala hemhjälpen växte så småningom fram som ett komplement till institutionsvården. Röda korsets verksamhet i Uppsala följdes i början av 1950-talet av liknande verksamheter i andra städer. År 1960 var det bara 26 kommuner i landet som inte hade hemtjänst. Den snabba utvecklingen ansågs bero på att de äldre var nöjda med hjälpformen. Behovet av ålderdomshem minskade. Det var dessutom relativt enkelt att rekrytera arbetskraft eftersom medelålders hemmafruar som tidigare inte stått till arbetsmarknadens förfogande nu fanns att tillgå.
År 1975 hade hemtjänsten vuxit ut och blivit tre gånger så omfattande som institutionsvården, och i slutet på 1970-talet var hemtjänsten som mest omfattande mätt i andel personer med hjälp. Därefter vände utvecklingen såväl för hemtjänst som för institutionsboende. Mellan 1982 och 1992 minskade andelen äldre som fick hemtjänst från var sjätte till var tionde, och för de över 80 år minskade andelen som fick hjälp i form av institutionsboende eller hemtjänst från två tredjedelar till drygt hälften. Allt färre äldre har idag offentlig omsorg och det har medfört att anhörigas hjälpinsatser ökat. Äldreomsorgen har inte bara avinstitutionaliserats utan även blivit mer informell; det pågår en förskjutning från avlönad offentlig omsorg till oavlönad omsorg inom familjen.
MONICA NORDSTRÖM