Språk och kön på teknikutbildningar
En rad jämställdhetssatsningar under 1990-talet resulterade i en ökning av antalet kvinnor som sökte sig till högskolornas teknikutbildningar. Men som Eva Erson påpekar i ”Skärp dig!” Språk och kön i utbildningsmiljö innebär den numerära ökningen inte en procentuell ökning, då det totala antalet studerande inom området samtidigt har ökat. De åtgärder som vidtagits hittills tycks alltså inte ha minskat den faktiska mansdominansen inom området.
Eva Erson är högskolelektor och docent i svenska med genusinriktning vid Södertörns högskola. Hon har efter sin avhandling 1992, en studie kring dataintresserade pojkars språk och föreställningsvärld, fortsatt och fördjupat sitt engagemang i frågor som rör högskolepedagogik och då särskilt utbildningsvillkoren inom högskolans datautbildningar. Hennes nya bok kan ses som ett led i det synliggörande och den argumentation hon finner angelägen för att nå en konstruktiv förändring när det gäller kvinnors villkor inom dessa områden.
Boken är lätt att ta till sig även för den som inte tidigare har intresserat sig för just de områden som behandlas. Efter en inledande beskrivning av teknikens roll i samhället och nära koppling till konstruktion av manlighet, diskuteras de många gånger diskriminerande villkor som kvinnor har att förhålla sig till i datamiljön. Fakta är väl kända för dem som forskat och undervisat om teknik och kön, medan den som tidigare inte reflekterat över detta får en värdefull ingång till det som Erson själv ser som bokens kärna.
Här tar sedan Erson ett spännande och originellt grepp. Utifrån ett lokalt databuret samtal mellan studenter inom en datavetenskaplig utbildning har hon granskat de språkliga mötena och analyserat dem utifrån ett könsmaktsperspektiv. Diskussionen på nätet gäller vilka visor som bör finnas kvar i den gemensamma sångboken, här kallad Manualen. En månads mer eller mindre aktiv nätdiskussion utvecklar sig till att bli en konfrontation mellan de kvinnor som vill lyfta bort uppenbart kvinnoföraktande texter och de män som inte kan se någon anledning att förändra något i sångboken överhuvudtaget. Försök till sakligt resonemang möts av mer eller mindre tydliga härskartekniker. I en analys av de två mest aktiva ”kombattanternas” samtal visar Erson hur Saras samförståndsstil möts av Johans utmanande stil. Tillsammans med en kompletterande analys av övriga deltagares inlägg visar Erson hur diskussionen kring den gemensamma sångboken i realiteten blir en kamp om tolkningsföreträde och definitionsrätt.
Kvinnornas fokus är de arbetsmiljörelaterade problem i form av kvinnoförakt och diskriminering som texterna ger uttryck för. Männen avvisar å sin sida varje krav på ett kollektivt ansvar för festseder och umgängesmönster. Resultatet blir att en seriös diskussion kring sakfrågan, sexism och könsdiskriminering inom utbildningen, uteblir.
Liknande nätdiskussioner förekommer på andra håll då och då, och följs ofta mer eller mindre slentrianmässigt av omgivningen, tills diskussionen så småningom ebbar ut, ofta utan att resultera i några aktiva förändringar. Det intressanta är att Erson använder denna vanligt förekommande arena för att på ett övertygande sätt visa hur det till synes enstaka och ”bagatellartade” är en del av en betydligt större helhet, nämligen de genusstrukturer i utbildningarna som skapar och återskapar kvinnors underordning och mäns överordning.
Boken avslutas med en mer allmän diskussion kring hur man hittills har arbetat för att nå en förändring för kvinnors villkor inom datautbildningar och vad som kan vara möjliga vägar framåt.
Boken är intressant för en rad målgrupper. Självklart för varje språkvetare som önskar fördjupa sina kunskaper i hur ett genusperspektiv kan hanteras inom det egna sakområdet. Men också för alla oss som inte har Ersons sakkunskap inom det språkliga området, men ändå har att hantera djupt könsrelaterade samtal och diskussioner i och utanför klassrummet, eller inom ramen för den alltmer förekommande nätbaserade dialogen. Ersons informativa beskrivning av verktyg och metoder för den språkvetenskapliga analysen ger även icke-språkvetare möjlighet till en bättre förståelse och därmed också förberedelse för liknande situationer.
Ersons andra viktiga bidrag ligger i att hon så tydligt visar hur själva utbildningens doxa hotas av de krav på förändring som framförs i nätdiskussionen. Kritiken av sångboken Manualen blir då en kritik av en etablerad intressegemenskap och, menar Erson, en kritik av hela umgängesmönstret och i förlängningen det datavetenskapliga fältet som i vårt samhälle blivit ett elitområde. Det viktiga blir då att försvara själva domänen, inte att undersöka sakfrågan. Teknikområdets status och datorn som funktion och som symbol kopplad till den kulturella konstruktionen av manlighet gör behovet av försvar än större, och detta intensiva försvar hindrar varje form av förändring. Kvinnor har att välja mellan att under tystnad anpassa sig till gällande normer, eller lämna området.
Erson uttrycker flera gånger en önskan att hennes resultat ska ses som generaliserbara, giltiga för utbildningsväsendet och för arbetsmiljöer även utanför de specifika miljöer hon beskriver i boken. Hon lyfter fram närliggande forskning inom datamiljön och pedagogik (t.ex. Evelyn Fox Keller, Wendy Faulkner, Frances Grundy) och för intressanta diskussioner utifrån detta. Men generaliserbarheten hade kunnat stärkas genom utblickar även till kritisk mansforskning (t.ex. Jeff Hearn med sin tydligt feministiska utgångspunkt) och organisationsforskning (t.ex. Anna Wahl som visar hur diskriminering finns som en struktur i organisationer). Nu blir det mera en önskan och ett påstående, om än aldrig så relevant, än en slutförd diskussion.
Teknikutbildningar har allt svårare att rekrytera studenter. En ansträngd arbetsmarknad och ett ökat antal studieplatser är ett par av orsakerna till att ungdomar idag inte lika självklart söker sig till dessa utbildningar. För dem som har att hantera dessa vikande söksiffror kan det finnas all anledning att fundera över det som Erson lyfter fram i sin bok. Kan en ”ålderstigen” doxa vara en bidragande orsak? Är det så att inte bara kvinnor utan också män önskar något annat än den mansdominerade kultur som idag finns inom dessa utbildningar? Ersons förslag att kontinuerligt intervjua de studenter som lämnar utbildningarna kan här ge viktig kunskap.
Den kulturella konstruktionen av manlighet är stadd i ständig förändring, varför då inte inom detta område? Androcentriska miljöer skapar tysta kvinnor men också tysta män. Jag skulle gärna se Ersons bok användas som baslitteratur i utbildning av lärare inom teknikområdet. Ett kapitel i taget, i seminarieform, och under ledning av genuskunnig handledare. Det skulle kunna bli början till en faktisk förändring mot bättre studievillkor för både kvinnor och män inom detta område.
Karin Wiklund
doxa = en kulturs vedertagna föreställningar androcentrism = ordning där det manliga utgör centrum och norm