Den flygande arketypen
Det svävar en ängel över min säng. Hon är av papiermaché så hon rör sig lätt i minsta luftdrag. Öppnar jag fönstret kan hon nästan flyga.
Hon är vacker, hennes vita klänning är draperad så att den förstärker flygkänslan. Vingarna är fullt utslagna och eleganta, vingpenna efter vingpenna i exakt formation. Ansiktet – ja, det är ingen tvekan: Botticellis Venus.
Jag förälskade mig i henne i en konsthantverksbutik och fick veta att hon var en av de sista på jorden. Den lilla öststatsfabrik som hittat en änglanisch och klarat sig hyggligt med den under de svåra åren har gjort konkurs. Med andra ord: Änglarna föll för marknadskrafterna.
En dag har jag ett barn i sängen, ett lånat barn som skall övernatta. Hon har kommit med snuttefilt och nalle, förväntansfulla ögon och huvudet fullt av frågor. Innan hon somnar skall vi läsa sagor, massor, hela natten, säger hon. Men det blir inget av för vi hamnar i änglavärlden.
"Är det din skyddsängel?"
"Kanske det."
"Blir hon arg på mig om jag viftar med bena så hon flyger och far?"
"Nej, det tror jag inte."
"Var har hon ljusen?"
"Vilka ljus?"
"De två som är förgyllda? Det vet du välan att det går en ängel runt vårt hus med två förgyllda ljus?"
"Änglar kan väl inte vara ute och gå jämt", säger jag. Det skrattar hon åt innan hon på barns sätt tvärvänder och frågar:
"Tror du på änglar?"
"På nåt sätt finns det nog skyddande krafter i livet."
"Vad fånig du är", säger hon, och det får jag hålla med om.
Sen blir jag undervisad. Det är bara sagor, det där med änglar och tomtar och feer.
"Om de skulle finnas, skyddsänglarna (hon drar på orden och det finns en längtan i rösten), så måste de ju synas."
"De kanske finns inom oss", säger jag.
"Du är ju inte klok, dom är ju mycket större än vi så var skulle de få plats? I magen?"
"Inte i magen", säger jag. "I hjärtat."
"Pumpelipumpelipump", säger hon, slår i marschtakt över bröstet och skrattar högt. "Där skulle det snart bli köttfärs av dem."
Argumentet är slående, hon blir så nöjd med det att hon somnar, en femåring väl förankrad i det som Österns vise brukar kalla den visuella illusionen: Det man ser är det som existerar.
Mitt hem är som de flesta andras, fullt av glasskålar och ljusstakar, keramikkäpplen, statyetter, ja ni vet ju hur det ser ut där sentimentala onödor trängs på hyllor och väggar.
Min ängel är bara trettio centimeter lång och sitter i en kedja uppe i taket. Ändå föranleder hon ständigt nya reflektioner. Det verkar som om hon inte lämnar någon oberörd. Till slut blir jag så intresserad och så road att jag drar in helgens alla gäster i sovrummet.
Vänligt och överseende: "Jag hoppas att hon ger dig goda drömmar."
Hotat och överlägset: "Så romantiskt. Och barnsligt, om du ursäktar."
Roat och hånfullt: "Det lär finnas en tokig kärring som påstår att hon kan se folks skyddsänglar. Du kanske skall resa dit så att du får en mera realistisk bild."
Häpet och avvärjande: "Det är väl en juldekoration som du har glömt att ta ner."
Sen kommer där en psykolog och säger: "Så bra, hör du du. Då kanske du äntligen kan placera det änglalika utanför dig själv."
När den sistnämnde gått funderar jag på att leta rätt på en djävul i papier-maché för att hänga bredvid ängeln. Men jag tror inte det skulle fungera.
En ros är en ros är en ros, som bekant. Och kanske finns det rosor. Men jag tvivlar. Vi börjar ju långsamt förstå att de flesta av våra svårigheter beror på att vi befinner oss i en beskrivning. Och att den är så otillräcklig att den leder till konflikter. Personliga: Min beskrivning, din beskrivning. Politiska: Vår sanning, er sanning. Religiösa: Vår tro, er tro.
Är kultur något annat än beskrivning? I vart fall är det helt tydligt att en ängel inte är en ängel inte är en ängel. Den är kanske rent av något så häpnadsväckande som en flygande arketyp. Med makt över sinnet – än i dag. När de gamla gudarna steg ner på jorden var det för att handla, en gud var alltid en drivkraft. När gudarna fick lämna plats för den ende Guden, den som vi guskelov inte kan beskriva, sände han oss änglarna, hjälpredor som griper in i handlingen. Så som en gång Afrodite, Jupiter, Ull, Oden. Det kanske inte är någon tillfällighet att min ängel har Venus anletsdrag?
Himmelriket är som bekant öppet för barnen, de människor som ännu inte har så många beskrivningar. Vi vuxna kan uppleva det i ögonblick av nåd, i korta stunder, ofta ute i naturen. För en sekund kan ett träd bli ett träd bli ett träd som vi ser utan att registrera, bedöma, förvandla till upplevelse. Inte en upprepning, inte ett igenkännande, inget att sortera och lägga i minnet. När ögonblicket försvunnit sitter vi där och ser på granen och tänker att det var en bjässe och undras om den angripits av skogsdöden. Och så är vi lite ledsna, för vart tog den ljusa glädjen vägen?
Jag tror att folk förr i tiden hade användbara begrepp för såna här upplevelser. De kunde t.ex säga: Det gick en ängel genom skogen. Numera går det som bekant bara änglar genom rummet när någon gör bort sig och aldrig när vårvinden leker med solen i en vit gardin.
Kanske var det därför jag köpte henne, min skyddsängel, i nåt aldrig erkänt hopp om upplevelser bortom tiden i insomnandets ögonblick när sinnet är vidöppet och saknar ord.
Eller kanske var det helt enkelt som en liten kille sa medan han hoppade i sängresårerna i flygande dans med ängeln i taket: ”Det är en fe, ser du väl. Hon rör sitt trollspö och du kan önska dig vad du vill. Jag önskar mig (skutt) en PC (skutt) och hundra dataspel.”
Jag önskar, jag önskar ...
Det får förbli en hemlighet. För det vet ni väl att om magin skall fungera får man inte uttala sin önskan högt. Han får ingen PC och inga dataspel, pojken.
Men jag ...
MARIANNE FREDRIKSSON