Det finns ett hem dit stormens brus
Jag var ju inte precis van att ha slips så det kändes ju. Trångt. Som om morsan försökt knyta helt halsen av mig för att stoppa alla svärorden från att komma ut just idag. Och nysvartkostymen också. En med kuddar inuti som skulle vara axelbreda och fylla ut tomtyget lite. En kostym att växa i, med upplagda byxor. Att ha till konfirmationen min, sen i sommar, också. Så. Fast det var bara februari och jag var inte precis på god fot med nån gud, för min morfar var död.
Men hon satt där i kapellet, morsan, på första bänk och rättade till filten över mormor, och dalta, fast tanten skulle ha haft det bättre om hon fått stanna på sjukhemmet över det hela. Inte sådär bli utdragen genom snön för att sitta med rullstolen i mittgången och inte förstå vem som. Vad som. Att det ju var morfar. I lådan där frammanför henne nu. En Arnt Adolf Moström, pojken från Vargträsk. Han som mormor slösat bort sig på, som morsan sa. En som la hela förtjänsten från sin första vinter i skogen på en svartblank nygitarr, skokrämsgitarren kallad, och for runt med den på varenda dans och missionsmöte som fanns.
Och förbannat trångt i halsen är det. Nästan en gråtklump. Som när jag var en lillunge bara. Och jävla skit som, för alltihop. Och för morsan som, sådär hur hon håller på. Torkar med vitnäsduken där underläppen mormors hänger lite, som på en häst nästan. Jo. Morsan torkar hela hakan denna. Duttar på. Och daltar.
Så.
Men dirigerar minsann också. Inte ens farsan fick ha bruna skor idag, fast de svarta var:
– Lika små nu som vid bröllope!
Enligt honom.
Nej. Det ska vara. Som gitarrsvart. Fast alla vet att hon tycker bättre om cerise själv.
Noga. Fast ingen jävel ser oss. Utom han därframme och hon, morfars flamma, därbak. Vi är inga här, utom dom, och familjen. Hela familjen i och för sig, för mos- ter Iris är utsläppt från dårhuset också. Farsan och jag var till Ume och hämta hem henne i morse. Och jag fick ta mig väntrumskaffe i en vit plastmugg och nyåkerskakor, medan farsan stod invid glasluckan och förklara, först för en, och sedan för nästa kärring som blev inringd av den första på nåt vis. Men dagpermission ändå. Ett okej till slut. Och farsan fick skriva på papper innan vi kunde åka också. Lånepapper sådär. Vi har henne till klockan sju.
Min mosters hår har lång ljus utväxt innerst, men mest är det färgat rödbrunt och flätat som på en flicka, i två flätor. Hon har en stor blåmönstrad ylletröja under den prassliga sommarkappan i bilen, men sedan svart linne och svarta byxor bara, i kapellet. Inte någon kjol eller nåt som morsan. Ingen bh heller. Och Iris röker sina Camel var-hon-vill, även under tiden andakten pågår.
Dom hade en brorsa förut, systrarna, en som liknade mig. Men han gick inte att behålla. Han placerades som fosterbarn i Bastuträsk och blidde påkörd av tåget. På bilder ser han ut som en jävla Elvis. Med skokrämsgitarren morfars och den där frisyren, på gräsmattan bakom deras hus. Mormor kallade oss båda bara för pajken, förut:
– Men hur ä de me pajken då?
Så.
Och hon menade då alltså honom, sonen sin, eller mig, dottersonen, vilken som. Fram till sista hjärnblödningen. Nu kan hon säga några ord bara. Sådanadär ord från när hon var barn i Umbyn. Från innan n’Arnt och före teveservicen med guldkant och läskflaskorna jag brukade få hämta mig i källartrappan hemma hos dom. Hos mormorn min, och han, morfar Arnt.
Men bara dumord nu, från en idiottid utan el.
Och morsan är en idiot. Broderar skitfula korsstygnsrenar och kåtor och sätter upp det i gummiramar av rött, och ibland grönt, under väggklockan i köket. Vill vara särskild på nåt vis. Vika ut det där gamla.
Och jag vill faan inte föreställa mig morfar i den där lådan. Och prästen bara säger, och säger, och säger, saker:
– Jesus. Bla, bla.
– Vila. Yttersta dagen.
Han försöker låta allvarlig, som om han talar om en nära vän, en viktig man, och. Slipsen! Den måste lös snart. Dessutom fryser vi alla. Moster Iris sitter och håller om sig själv. Farsan har ett ben som darrar. Mormor gråter. Och morsan duttar sin morsa i ansiktet med näsduken än, det bara håller på.
I psalmerna hörs mest morfars flamma. Det enda nöjet här är att småglo på henne, för hon rödnar i hela ansiktet och tittar ner då. Skäms väl. På byn säger folk att det hände i sängen hos henne. Som under tiden dom låg med varann då. Att morfar dog av kåthet. Utmattad. Men sådana synder nämner inte prästen. Bara omtänksam far och saknad make. Annan smörja. Inte en lista på spänningar precis.
Inte ens musiken morfars. Så att. Som inget. Men till slut är det över. Vi har ganska bråttom. Morsan har gjort älgsteken med rönnbärsgelé och mandelpotatis hemma. Vi ska äta. Sen till både hemmet och dårhuset också, i lagom tider.
Men ändå. Flamman, Gun, går fram till morsan med plastkassen hon håller i. Och dom står där, ett par meter från kapelldörren i skenet av utelampan. Dom två. Och flamman försöker säga något. Att Zündappen är till besvär, eller kanske att. Tja, i alla fall nåt. Nåt som gjorde att morsan skulle ha flugit på na, om morsan nu varit en sån som visa nåt ibland.
Men farsan sa bara:
– Åk me na du Tommy och hämt’an.
Så att.
Och jag fick stå en bit ifrån och hålla plastkassen hennes medan flamman skrapa alla rutorna på sin hundraförtitvåa. Jag fick stå över älgsteken, och bara se på när hon rörde sig sådär runt bilen. Stå och undra. Och inte så värst gammal var hon, eller så. Vad jag kunde se. Som moster Iris kanske, fast med lite mera kropp och hud och så. Större.
Sen satte vi oss i bilen och frös en stund, för skiten ville inte starta så hon fick pumpa på gasen och ha sig. Men sen så. Och varmluften kom igång efter ett tag. Svetten bara rakt genom min vitskjorta, och nykavajen också, faktiskt. Fick loss slipsen i alla fall och så ner i fickan med den. Lite luft ändå. Och bilradion också. Men hon var som tyst. Och jag med.
Självklart skulle Zündappen bli min nu. Och den var ju som van. Hittade nästan själv hem till henne, om, ifall att.
Och när vi hade kört förbi tågstation där i Nyåker sa jag:
– Du?
Men hon var som blyg av sig och sa inget.
Snön föll. Och flingorna var vita i strålkastarljuset men syntes inte alls i mörkret bredvid oss. Jag stack fingret genom plasten i kassen hennes. Alltså först en seg slags grop i handtaget bara, men sen flera fingerhål, utan att det var meningen riktigt, utan bara, ändå, som blev.
Och det var vid Ledusjön hon bodde. I ett vitputsat hus med farstubro av järn.
STINA STOOR
Zündapp = mopedmärke