Skogsbruk på villovägar
Skogsindustrins företrädare framhåller ofta att svenskt skogsbruk är miljövänligt och bedrivs på ett ekologiskt hållbart sätt. Detta trots att den naturhänsyn som tas i skogsbruket är starkt fragmenterad med endast spridda hänsynsträd kvarlämnade på hyggen, små hänsynsytor och till viss del frivilligt avsatt areal (inte officiellt kvalitetssäkrad). Ett sådant skogsbruk är inte långsiktigt hållbart utan tvärtom starkt utarmande. Något som bekräftas av forskningen, som entydigt visat att många hotade skogslevande arter behöver större sammanhängande naturskogar med naturliga störningar. Skogsbrukets påverkan genom avverkning av naturskogar och miljöer för missgynnade och hotade arter minskar våra skogars biologiska mångfald. Dessutom sker avverkningen ofta ända inpå nyckelbiotoper och naturreservat, trots att skyddszoner behövs för att motverka de ”kanteffekter” som kan uppstå intill hyggen.
Att vissa arter gynnas av att små hänsynsytor och hänsynsträd lämnas är självklart och inget bevis på ett hållbart skogsbruk. Den kritiska frågan är istället hur den långsiktiga överlevnaden för de hotade och missgynnade arterna ser ut vid olika skogsbruksmodeller. I Sverige saknas till stor del forskning på detta område. Detta gäller framför allt i de södra delarna av landet, där läget är särskilt allvarligt då många hotade arter endast finns kvar i små fragmenterade populationer. Teoretiska modeller och empiriska fakta visar att den starkt fragmenterade hänsynen i dagens skogsbruk är sämre på att bevara den biologiska mångfalden än modeller med mer koncentrerad hänsyn. Forskning har dessutom visat att hänsynsnivån i svenskt skogsbruk är alltför låg, vilket gäller även för det certifierade skogsbruket.
Grunden för dagens skogsbruk, ”den svenska skogsbruksmodellen”, lades år 1975. Då lagstiftades det om att storskaligt skogsbruk ska bedrivas i nästan alla våra skogar, samtidigt som en generell hänsyn ska tas till enstaka träd och vissa naturmiljöer. Under 1990-talet förstärktes modellen genom politiska beslut och genom frivilliga miljömärkningssystem (FSC och PEFC). Större delen av de skogar som omger oss och som kommer att växa upp är präglade av denna storskaliga modell med kalhyggesskogsbruk och en mycket schablonartad naturhänsyn. Dagens skogslandskap styrs i stort sett enbart av skogsindustrin, den gamla skogsvårdslagstiftningen och av myndigheten Skogsstyrelsen.
Målet med skogspolitiken är hög virkesproduktion samtidigt som den biologiska mångfalden ska bevaras. Den svenska modellen antogs dock utan vetenskaplig grund och bygger på att hänsynen till naturen ska ske på frivillig bas. Virkesproduktionen däremot styrs genom tydligare lagkrav. Påståendena att modellen ur miljösynpunkt har fungerat kan nog ses som ett önsketänkande och en politisk förhoppning. En starkt bidragande orsak är skogsindustrins krav på ett rationellt skogsbruk med stora arealer ”industriskogar” anpassade till pappersindustrins behov. Detta står i motsatsförhållande till bevarandet av biologiskt rika skogar.
Det är illa att modellen antogs utan vetenskaplig grund. Än värre är att det under den långa tid modellen funnits inte har bedrivits någon omfattande forskning eller miljöövervakning av dess effekter på naturen. Den forskning som trots allt har gjorts visar dock, i likhet med miljömässiga expertbedömningar och utvärderingar av situationen för den biologiska mångfalden, att det råder en allvarlig utarmningssituation. Över 2 000 skogsarter är rödlistade eller saknar gynnsam bevarandestatus. Många värdefulla naturskogsmiljöer är hotade och minskande. Särskilt allvarligt är det för många av de skogsnaturtyper som finns utpekade i EU:s naturvårdsdirektiv. Skogsavverkningar gör att de nu minskar i areal trots att detta står i strid med EU:s miljölagstiftning.
I en av Sveriges lantbruksuniversitet och forskningsinstitutet Skogforsk nyligen publicerad sammanställning av forskning kring skogsbrukets effekter framkommer att det svenska skogsbruket är utarmande och att dagens schablonartade hänsyn är alltför bristfällig. Det går inte att med de skogsbruksmetoder som används idag klara miljömålen och kraven på bevarande av skogens biologiska mångfald. Trots detta har utvärderingen tagits till intäkt, av exempelvis skogsnäringen, för att den svenska modellen fungerar då den visar att vissa skogslevande arter klarar skogsbruket. Att en stor mängd arter missgynnas och hotas och att det saknas långsiktig forskning talar man dock tyst om. Istället fortsätter man att måla upp en bild av svenskt skogsbruk som hållbart och ett internationellt föredöme. En verklighetsbild som växt sig stark genom bland annat en stark kollegialitet.
För att det svenska skogsbruket ska bli långsiktigt hållbart anser vi att det måste förändras i grunden, samtidigt som avverkningstrycket på skogslandskapet måste minska. Ett nytt skogsbruk, varierat och byggt på metoder och inriktningar som präglas av en stark och specifik artinriktad miljöhänsyn, måste utvecklas och införas. Arealen produktiv skogsmark som långsiktigt används enbart för naturvård måste öka betydligt, särskilt nedan fjällskogarna. En omfattande naturvårdsinriktad forskning och en nationell miljöövervakning måste upprättas i syfte att övervaka och utvärdera skogsbrukets effekter. Det gäller inte minst vad som händer med de rödlistade arterna; idag kan vi för de flesta bara använda expertbedömningar.
Skogsnäringen har haft över 40 år på sig och ännu inte lyckats nå ett hållbart skogsbruk. Istället har man skapat ett biologiskt starkt fragmenterat skogslandskap. I den konsekvensanalys (SKA 15) som Skogsstyrelsen tagit fram redovisas en än mer biologiskt skrämmande framtid med sänkta avverkningsåldrar och ökad areal med täta granplanteringar. Det brukade skogslandskapet verkar bli alltmer ensartat i framtiden. Skog över 80 år kommer att saknas utanför reservat, åtminstone i södra Sverige. De täta virkesplantagerna gör också att bär- och svamprik skog blir en bristvara.
Det är dags att skogsindustrins monopol i skogen bryts upp och att ett gemensamt samhällsansvar tas för vår skog, vår gemensamma naturresurs. Detta genom att naturvårdens företrädare, miljölagstiftningen och Naturvårdsverket ges ett betydligt större inflytande över skogen än vad man har idag. De sista kvarvarande skogarna med höga naturvärden måste bevaras, arterna skyddas och skogslandskapet restaureras.
MICHAEL NILSSON, SVEN G NILSSON, PER PETERSSON