Hår
Av någon anledning tappade våra anfäder sin päls. Varför är en olöst gåta, men flera försök till förklaringar har gjorts. En går ut på att våra förfäder skulle ha blivit väldigt svettiga av att röra sig på savannen och då skulle det ha varit en fördel att slippa päls. En annan teori handlar om energisvinnet i att producera något vi klarar oss utan; om vi kan värma och skydda oss utan päls är det slöseri med energi att skapa stora mängder hår. För vi klarar oss nämligen utan kroppshår. Ett totalt håravfall påverkar inte i sig den fysiska hälsan.
Det hår vi ändå har fått behålla har klarat sig igenom evolutionens frisering av olika skäl. Behåring på armar och ben är att betrakta som en rest, ungefär som en blindtarm. Näshår och ögonfransar fyller en praktisk funktion och ger skydd åt lungor och ögon. Det är svårare att förstå varför vi har hår under armarna och kring könsorganen, men en teori går ut på att det samlar doft för att attrahera en partner.
Håret på huvudet skyddar mot gassande sol, men skägget fyller inte någon uppenbar praktisk funktion. Det är också svårt att förstå varför ett skyddande huvudhår skulle behöva växa så snabbt och kunna bli så långt.
Enligt Lars Norlén, docent vid hudkliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna, talar det för att huvudhår och skägg har fyllt andra funktioner för oss, troligen signaleringsfunktioner. – De funktionerna har sannolikt varit väldigt viktiga eftersom vi har bevarat långt hår på huvudet. Det förklarar också varför skalphåret är kopplat till vår identitet och varför en hårsjukdom kan vara så psykiskt belastande, säger Lars Norlén.
Det går såklart inte att säga vad våra förfäder kommunicerade med sina hårmanar, men under de senaste årtusendena har huvudhåret omgärdats av mängder med starka uppfattningar, ofta kopplade till föreställningar om sexualitet, religion och makt.
I Romarriket klipptes kvinnor som begått äktenskapsbrott korthåriga. Inom judisk, muslimsk och kristen kultur har det ansetts viktigt att gifta, ibland även ogifta, kvinnor täcker sitt hår vid vistelse utanför hemmet. Buddhistiska munkar och nunnor rakar av sig sitt hår för att visa sig hängivna inför det heliga livet, men inom sikhismen uttrycks samma sak precis tvärtom; vild hårväxt, där varken huvudhår eller skägg får klippas, symboliserar andlighet.
Det är i skuggan av dessa kulturella föreställningar som lidande vid ofrivillig hårförlust ska förstås, anser Lars Norlén.
Den vanligaste hårsjukdomen är alopecia areata, fläckvis håravfall, där hår faller av i runda fläckar som kan sitta över hela kroppen. Sjukdomen förekommer i alla åldrar och den tros vara ett autoimmunt angrepp på hårsäckarna.
- Hårsjukdomar är styvmoderligt behandlade och kopplas ofta till kosmetik. Det har påverkat synen på hårforskning och därför saknar vi många grundkunskaper om hår. Vi känner till exempel inte till mekanismerna vid hårtillväxt och håravfall, på molekylär nivå.
Men det är klart att manliga könshormoner, androgener, spelar en stor roll i sammanhanget. Hos kvinnor bromsas utvecklingen av kvinnliga könshormoner, östrogener, så det är ett skäl till att kvinnor är mindre behårade. Sannolikt är det också förändrade hormonnivåer under graviditeten som ligger bakom att många kvinnor då får tjockare kalufs. Att många kvinnor upplever ett stort håravfall några månader efter förlossningen antas bero på att hormonnivåerna då åter har ändrats, och på den stora kroppsliga stress det innebär att föda barn. – Det är ofta fysisk stress, som en operation eller en kraftig infektion med hög feber, som kan orsaka håravfall, men även emotionell stress kan ha påverkan. Att tappa håret till följd av stress är så vanligt att det kan betraktas som en normal stressreaktion, säger Lars Norlén.
Håret på huvudet växer 11 till 16 millimeter i månaden, vilket är snabbare än annat kroppshår.
– Tillväxttakten för hår på skalpen är relativt väl beskriven. Det innebär att vi ganska exakt kan säga när olika segment av ett hårstrå bildades. Det kan räcka med drygt tolv centimeter hår för att vi ska kunna säga något om hur en person har levt under det senaste året, säger Henrik Druid, rättsmedicinare och professor vid Institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska institutet.
Väldigt mycket, i princip allt, av det vi får i oss lämnar spår i vårt hår. Via blod eller svett sker inlagringen i hårstrået i hårsäcken eller mycket nära skalpen. När hårstrået sedan växer följer inlagrade ämnen med. Det går att se vilka proteinkällor kosten har haft, och även bakgrundsstrålning lämnar spår vilket ger en hint om var personen kan ha vistats rent geografiskt.
Hårceller har ingen blodcirkulation eller annan ämnesomsättning, så cellerna i ett hårstrå är döda när de har lämnat hårsäcken. Ett hårprov bryts därför ned mycket långsamt - och är lika användbart oavsett om det kommer från en död eller en levande person.
Henrik Druid arbetar med så kallad sekventiell håranalys, där man klipper en liten hårtofs i halvcentimeterlånga avsnitt. Sedan undersöks förekomsten av olika ämnen i respektive håravsnitt. Då kan man se till exempel om någon använt narkotika, konsumerat alkohol eller tagit läkemedel – och man kan säga när detta har skett och om intaget har varierat över tid. Ett blod- eller urinprov kan endast ge en ögonblicksbild från provtillfället.
Hårsäcken, eller hårfollikeln, är ett av få mänskliga organ som följer en cyklisk rytm, där tillväxten av hårstrået pågår i två till åtta år och följs av en kortare fas på två till fyra veckor, då hårsäcken krymper. Slutligen följer en vilofas, där håret inte växer men vanligen sitter kvar i hårsäcken. När hårstrået till sist faller av går hårsäcken åter in i tillväxtfas. Vad som driver denna cykel intresserar Maria Kasper, forskare vid Institutionen för biovetenskaper och näringslära vid Karolinska institutet. Hon undersöker keratinocyter, en celltyp som kan få flera olika slags roller. Keratinocyter kan till exempel ingå i vårt yttersta hudlager eller ta plats i en hårsäck och så småningom ingå i ett hårstrå. Maria Kasper vill ta reda på vad som får en keratinocyt att bli antingen en hudcell eller en hårcell – och vad som händer när en sådan cell i stället omvandlas till en cancercell.
Hon och hennes kollegor följer enskilda celler i hårsäckar hos möss som är antingen friska eller framavlade för att alltid utveckla hudcancer. Med en särskild teknik, enkelcellssekvensering, kan de se exakt vilka gener som är aktiva i enskilda keratinocyter.
- Vi undersöker mikromiljön för dessa celler. Med det menar vi till exempel närheten till blod- och lymfkärl, men också närhet till andra celler, som nervceller, fibroblaster eller immunceller. De är inte jämnt utspridda i huden utan förekommer ofta gruppvis. Vi vill ta reda på hur olika celler påverkar varandra. Syftet är att förstå vad som styr cellers förmåga att ersätta celler i frisk vävnad och vad som får dem att bilda tumörer i stället. Vi vill också förstå vad som hjälper en nyetablerad tumör att växa sig större, säger hon.
ANNIKA LUND