Stilla natt
Visste ni att det finns ett ”Stilla natt”-museum i Salzburg? Där visas det enda bevarade manuskriptet som textförfattaren Joseph Mohr själv signerat. Denna klenod från 1822 eller 1823, som hade tonsatts några år tidigare, överlämnades till allmänheten av en familj i Salzburg så sent som 1995.
Det finns många legender kring tillkomsten, men det man med säkerhet vet är att ”Stilla natt” föddes i byn Oberndorf just på en julafton och att den skrevs och tonsattes av bykyrkans eget folk. Den 24 december 1818 gav den 26-årige hjälpprästen Joseph Mohr en dikt till organisten Franz Xaver Gruber och bad honom skriva en passande melodi för två solostämmor, kör och gitarr. Redan samma kväll överräckte Gruber ”sin enkla komposition, som med stort bifall framfördes under den heliga natten”.
Melodi och text spreds bland folket och fann snart vägen ut i världen. ”Stilla natt” blev en av 1800-talets mest populära melodier, inte minst sedan bruket införts att sjunga ”refrängen” en ters högre. Och så har det förblivit.
Historiskt sett är ”Stilla natt” en sen företeelse. Medan protestantismen tidigt bemödade sig om lära och abstraktion i sina kyrkliga sånger gick katolska kyrkan andra vägar. De sceniska och dramatiska inslagen ökade, de bibliska berättelserna historiserades. Vad som under barocken fortfarande var ett evigt nu blev under det sena 1700-talet till ett förklarat då. Lite som i sagan: Det var en gång. Ett rum målas upp där mörker och tystnad råder. Ensamheten hos det vakande paret är kompakt – men stjärnan och barnet lyser. Maria vyssar den nyfödda.
I den svenska översättningen, med sina tre strofer, tonas dramatiken ner och draget av vaggsång försvinner. Man har bråttom att förkunna budskapet.
Stilla natt, heliga natt!
Allt är frid. Stjärnan blid
skiner på barnet i stallets strå,
och de vakande fromma två.
Kristus till jorden är kommen,
oss är en frälsare född.
I andra strofen vidgar sig perspektivet. Herdarna träder till med sin hjord, änglarna ”slår sin rund” och ”glädjens ord” förkunnas: ”Eder är Frälsaren född”. I den sista strofen ställs gryningen mot natten. Löftet om frälsning gäller alla människor: ”Räddningstimman för världen slår”.
Vad säger det dagens människa? Inom ramen för ett större forskningsprojekt om liturgiska sånger vid universitetet i Mainz har litteraturprofessorn Hermann Kurzke tagit initiativet till en bok – Geistliches Wunderhorn. Grosse deutsche Kirchenlieder – om 50 tyska psalmer. ”Stilla natt” är en av dem. Artiklarna är skrivna av ett forskarlag bestående av främst teologer.
Psalmerna röner nu samma öde som den världsliga sångskatten, menar redaktörerna. Därför vill man lyfta fram detta kulturarv och belysa det i god antikvarisk anda. I centrum för deras bemödanden står själva texterna, deras tillkomst, betydelse och vidare öden. Den poetiska och musikaliska kvaliteten har fått bestämma urvalet.
”Stilla natt” anses av många vara höjden av kitsch. Med viss rätt, menar Kurzke, på vars lott det fallit att berätta om denna psalm. Dess ”terssalighet”, högstämt vaggande 6/8-takt, njutningsfulla glissando och ”lockiga gossebarn” trycker på alla knappar i det sentimentala registret. Fortfarande ackompanjerar de pastoralt klingande ackorden sången. Och ändå. Vari ligger dess magi? Hur kan det komma sig att människor från New York till Tokyo, från Haparanda till Kapstaden blir gripna av något som skrevs i en benådad stund av två enkla kyrkans tjänare?
Kurzke närmar sig världens mest spelade julsång från dess estetiska sida. Som historisk genre är ”Stilla natt” en idyll och idyllen lever av längtan, inte av det som är. Den är satirens motsats, iscensätter den brist som satiren gisslar och målar upp som närvarande det som elegin sörjer som något förlorat. Under rokokon var herdeidyllen en oändligt populär genre som spreds från hoven till de borgerliga hemmen. ”Stilla natt” hör hemma i den sentimentala traditionen. Också den skrevs för att framkalla en känsla, ursprungligen stark och intensiv, måhända, men utan relation till livet. Rörelsen stannar i det rum som vigts åt den så kallade upplevelsekulturen.
Idyllen ger hjärtat näring men inte anden, säger författaren och filosofen Friedrich Schiller strängt i sin estetiska lära. Den har stor verkan men förpliktigar till ingenting. ”Därför kan vi bara älska den och uppsöka den när vi söker frid, inte när vi strävar efter rörelse och handling. Idyllen kan stävja hjärtats oro men den ger ingen näring åt den friska viljan.” I ”Stilla natt”, hakar Kurzke på, försvinner det oerhörda vid Guds människoblivande bakom julkrubbans rörande ensemble. Den nakna nöd som Lukasevangeliet talar om får vika för en bokmärkesidyll. Tog man budskapet på allvar skulle man inte bara låta tårarna rinna utan leva därefter, säger Kurzke. Som det nu är kan man gripas av stundens högtid och sedan gå hem och leva som förut.
Den moderna människan vill inte frälsas från synd utan från melankoli. Hon vill inte skakas av undret utan lugnas av en stämning. Den som plågas av grubbleriets ekorrhjul, sömnbesvär och utbrändhet har ett ständigt sug efter att själv bli som de ”fromma två”, eller rentav som barnet i krubban. Såtillvida är ”Stilla natt” en text för vår tid. Mor, far och barn, himmelsk ro och jordisk frid, så ser det moderna hoppet om saligheten ut. Ord som ”vakande” och ”vaktande” stillar sinnet. Vem vill inte skyddas i tre koncentriska ringar av föräldrar, goda herdar och en här av änglar? Och svepas in i orgelns mäktiga mantel och en gemenskap av röster?
Vad berättar källorna om ”Stilla natt” och dess väg ut i världen? I början på 1830-talet tog en orgelbyggare text och melodi från Salzburg till Zillertal, där en sånggrupp inlemmade den i sin repertoar och turnerade med den till Leipzig. I de borgerliga salongerna hänfördes man av denna ”folkvisa från Tyrol”. 1833 trycktes den för första gången. Oräkneliga nytryck följde. Snart blev ”Stilla natt” en julklassiker, och under 1900-talet spreds den över världen.
Här måste något stort föreligga, menar Kurzke. Sångens konstnärliga svaghet tycks samtidigt vara dess styrka. Inget rår på dess magi. Kanske just därför var kyrkan länge kallsinnig, inte minst den katolska. Detta var ingen psalm. Men i sånghäften för kolonierna och för soldater i fält dög den. Första världskriget innebar både en höjdpunkt och en kris. Ingen jul i skyttegravarna utan ”Stilla natt”! Nu rann tårarna för det bittra avståndet mellan verkligheten och barndomens fromma hänförelse. Visan från Salzburg fick status av psalm. Men bara hos protestanterna. 1945 försvann den ur psalmboken igen – för att återinföras 1993. Nu har även katolska kyrkan insett att en så populär julpsalm kan vara bra att ha. På svenska lanserades ”Stilla natt” 1889 i Sionstoner, och från 1921 finns den med i psalmboken i översättning av O. Mannerström.
Synnöve Clason