Diderots planscher
Filosofen Denis Diderot och matematikern Jean Le Rond d’Alemberts Encyclopédie ou Dictionnaire Raisonné des Sciences, des Arts et des Métiers är den franska upplysningens praktverk. Den blev dess emblematiska monument och de lärdas främsta vapen i striden mot vidskepelse, ignorans och intolerans. Uppslagsverket blev också en modell för hur kunskap kunde ordnas, systematiseras och presenteras för en bred publik. Både för verkets filosofiska budskap och för dess kunskapssystematik spelar de 2 885 planscher som kompletterar texterna en central roll.
I d’Alemberts inledande programförklaring och i Diderots artikel ”Art” i första textbandet, tilldelas planscherna en viktig didaktisk roll i förhållandet till texten. Denna roll är dels att avhjälpa språkets ofullkomlighet i beskrivningen av komplicerade tekniska förhållanden, dels att väcka en nyfikenhet som kan få betraktaren att gå vidare till texten och fördjupa sina kunskaper. Planscherna är med andra ord inte bara ett komplement till textbanden utan kan också utgöra en utgångspunkt för texten.
Första textbandet kom ut den 28 juni 1751. Verket kom att bli föremål för många angrepp fram till 1759, då det slutligen förbjöds. Då hade sju band kommit ut. Det var framförallt de religionskritiska skrivningarna som föranledde Sorbonneuniversitetet att starta en kampanj som ledde till förbudet. Diderot och de andra medarbetarna fortsatte dock arbetet i hemlighet. I januari 1766 kom de tio resterande banden ut samtidigt.
Arbetet med planscherna kom igång från första början, och Diderot skrev också nästan alla bildtexter. Det är anledningen till att alla planscher, även för en flyktig och nyfiken blick, framstår som ovanligt enhetliga i sitt formspråk. Ganska snart växer också insikten om att det i planscherna finns mycket mer än en eftergift åt dåtidens intresse för bilderböcker
Planscherna kan delas in i tre kategorier. Den första utgörs av planscher där en bild upptar ett helt uppslag, ibland även två eller tre. Det gäller till exempel ämnesgrupperna ”Anatomi” och ”Kirurgi” men också landskapsbilderna i ämnesgruppen ”Mineralogi”. Med hjälp av bokstäver och siffror vid olika detaljer i bilden får läsaren hänvisningar till det aktuella uppslagsordet i textdelen. Uppslagsordet ”Anatomi” har 82 textsidor med hänvisning till 22 planscher innehållande över 50 bilder. Man kan nästan tala om en hel avhandling i anatomi!
Den andra kategorin, den mest berömda, utgörs av alla de planscher om hantverk som består av en del som analytiskt beskriver hantverkets specifika verktyg och maskiner samt en vinjett som sätter in hantverket i ett socialt sammanhang: en verkstad, en butik eller ett landskap. Ett exempel är planschen om korkmakaren (”Bouchonnier” i del II) där ett fönster står öppet mot gatan, vilket leder till ett slags verklighetens intrång i Diderots idealiserade bild av hantverkarens slutna värld. I vinjetten ser man oftast hantverkaren själv men ibland också besökare eller kunder. Även dessa bilder innehåller hänvisningar till ett uppslagsord i textbanden.
Den tredje kategorin utgörs av planscher med analytiska bilder samlade kring olika teman. En plansch kan då innehålla upp till fyra bilder. Bilderna kan föreställa objekt som ett visst hantverk kan åstadkomma, till exempel svarvarens verk i del X, plansch 62. De kan också innehålla olika företeelser inom ett visst område. Ett exempel är här plansch 12 om vapen och krigsmaskiner i supplementbandet med den märkliga bilden av den ”bestyckade kamelen”.
Gemensamt för alla planscher är det strama och ofta asketiska bildspråket. Plansch efter plansch erbjuder läsaren kliniskt rena verkstäder, där välklädda människor betraktar maskiner som tycks gå av sig själva. Idylliska landskap, rofyllda hus och belevade teatersalonger förvandlar människor till statister i miljöer där objektet – ofta sett med ingenjörens röntgensyn och inte det levande subjektets värderande blick – står i centrum. Det är inte hantverkaren, bonden, gruvarbetaren eller arkitekten som är föremål för Diderots uppmärksamhet. Det är detaljen, perspektivet, vinkeln, genomskärningen eller planlösningen som fokuseras. Det är tankens abstraktion av det konkreta och reella objektet som avbildas, inte verkligheten själv.
Denna ikonografi är inte utan sprängkraft. Objektets egen logik kan ibland ödelägga dess påstådda historia eller dess idémässiga konnotationer. I artikeln ”Arche” tar teologen Edmé Mallet sju sidor i anspråk för att beskriva olika teorier om Noaks ark. Bibelns, kyrkofädernas och andras spekulationer om arkens konstruktion, form och storlek samt planlösning är föremål för en noggrann genomgång. I supplementbandet, i planschen ”Antiquités Judaïques”, avbildas Noaks ark. Det vi ser där är något som med svårighet kan förenas med den traditionella föreställning som trosläran gett av berättelsen om syndafloden. Bilden visar istället en plattbottnad byggnad med väl strukturerade indelningar som vittnar mer om en teoretisering efter planmässighet och systematisk ordning än om viljan att avspegla berättelsen om Noaks ark. Lik en enorm fyrkantig hangar ligger arken stilla på ett lugnt hav. I vinjetten ser man en man och en kvinna som städar ett fläckfritt stall. I den andra delen av vinjetten ges tekniska detaljer om farkostens konstruktion.
Man behöver inte vara ingenjör eller skeppsbyggare för att betvivla konstruktionens sjöduglighet. Bilden avslöjar, bättre än orden i textdelen, hur orimlig berättelsen om Noaks ark är om man, liksom kyrkan, hävdade att den skulle förstås bokstavligt och inte metaforiskt. Det är den rationella tankens bild som vi ser. Förnuftet betvingar vidskepelsen. Upplysningen besegrar credot. Vad texten inte kunde säga på grund av censuren kan bilden exponera. I planschen om arken är budskapet tydligt. I många andra planscher är budskapet måhända mer subtilt, men det finns där för den som vill uppfatta det.
Planschbanden handlar om att synliggöra människans oerhörda förmåga att beskriva, analysera, förstå och förklara världen – och i kraft av denna kunskap hävdas genom bilderna människans möjlighet att förändra den. Planscherna handlar också om att synliggöra hantverkets och hantverkarens värld. Denna värld var okänd eller negligerad av de flesta i den maktbärande eliten i 1700-talets Frankrike. I bild efter bild mötte de nu i planschbanden en rationell, produktiv, nyttig men också nästan gåtfull värld. De komplicerade maskinerna och de märkliga verktygen avslöjar ett kunnande som samhället var beroende av och som även var grunden för elitens välstånd och vällevnad. Detta kunnande och de hantverkare som stod för det rönte emellertid inte den uppskattning hos eliten som samhällsnyttan gjorde dem berättigade till. Mellan planscherna ekar sålunda en varning för den revolution som knappt tjugo år efter det att det sista planschbandet utkom skulle ge hantverkarna en del av den makt som l’ancien régime förvägrat dem. I den bemärkelsen är planscherna också ett socialt uppror som väcker tanken om en annan social ordning.
MICHEL WLODARCZYK
konnotation = bibetydelse och association
credo = fast övertygelse
l’ancien régime = ”den gamla regimen” (före franska revolutionen 1789)