Ett sluttande plan?
Utred självvalt livsslut
Death with Dignity Act (DWDA) trädde i kraft i delstaten Oregon 1997. Lagen innebär att en obotligt sjuk patient i livets slutskede på egen begäran kan få avsluta sitt liv med hjälp av en dödlig dos läkemedel som förskrivs av läkare för detta syfte. För att få tillgång till självvalt livsslut – ofta kallat läkarassisterat självmord – måste patienter som uppfyller kriterierna följa en bestämd procedur. En samvetsklausul befriar läkare som inte vill medverka.
Mellan åren 1998 och 2014 fick 1 327 personer recept enligt DWDA. Av dessa avled 859 efter att ha intagit det förskrivna preparatet medan 468 valde att inte använda det. År 2015 fick 218 personer recept i enlighet med DWDA. Av dessa avled 132 efter att ha intagit det förskrivna preparatet, vilket motsvarar 3,9 promille av alla avlidna i Oregon.
Cancersjukdomar är den dominerande diagnosgruppen (77 procent), följt av ALS (8 procent). Drygt 90 procent av dem som utnyttjat DWDA var inskrivna i hospicevård innan, men de allra flesta av dessa avled i hemmet.
Majoriteten (97 procent) av dem som fått recept enligt DWDA var vita och högutbildade. Data visar ingen överrepresentation av personer över 85 år, kvinnor, personer med låg socioekonomisk status eller funktionshinder.
Sedan DWDA lagfästs i Oregon har ytterligare fyra delstater i USA infört möjligheten till legalt självvalt livsslut. Även Kanada har infört en liknande lag.
Patienter i Sverige efterfrågar ibland självvalt livsslut, men det är okänt i vilken utsträckning. De senaste åren har en rad svenskar rest till Schweiz för att få tillgång till assisterat självmord. I studier av den svenska befolkningens attityder till läkarassisterat självmord i enlighet med Oregonmodellen var en majoritet (73 procent) av de tillfrågade positivt inställda, medan omkring 12 procent var emot. Bland svenska läkare var 34 procent för och 39 procent emot. Resultaten indikerar att det i befolkningen finns en bred acceptans för självvalt livsslut. Vi välkomnar fortsatt debatt och uppmanar till en utredning av frågan.
Staffan Bergström m.fl.
Kommentarer
Inte en uppgift för läkaren!
”Självvalt livsslut” = självmord har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Hur kan man ens komma på tanken att vi läkare nu ska bidra till detta? Låt den svårt sjuke bestämma själv, men blanda inte in mig, tack. När ska vi börja ta livet av dementa för att anhöriga försäkrar att det är vad de dementa önskar? Snacka om sluttande plan. Stoppa detta vansinne.
Maria Norlén, leg.läk., specialist i geriatrik
Läkarens uppgift
Före 1975 kunde en läkare som utförde abort hamna i fängelse. Numera kan en gynekolog som vägrar abort mista sin anställning. Läkarens uppgift är inte en gång för alla given. Självvalt livsslut sprider sig nu från land till land – utan något ”sluttande plan”. Varför ska denna nödutgång vara förbehållen den som har receptblock?
P C Jersild, leg.läk., pensionär
P C Jersild, det är visst ett sluttande plan!
Införandet av assisterat självmord har inneburit ett sluttande plan. Det som alla kritiker förutspått har besannats, till exempel i Holland och Belgien. Initialt tänkte man sig att det bara skulle användas vid obotliga svåra sjukdomstillstånd i livets slutskede, men idag har indikationerna vidgats avsevärt. Enligt radioprogrammet Tendens var det till exempel i Holland i början av 2000-talet två personer med psykiatrisk diagnos som fick eutanasi, för något år sedan var det 54 personer. En av dessa var en 20-årig kvinna med bland annat PTSD efter sexuella övergrepp. Totalt var det 5 500 personer i Holland som fick assisterad dödshjälp för något år sedan. Det finns åtskilliga tunga argument mot eutanasi, det kanske starkaste är att det för patienten aldrig får råda något som helst tvivel om att läkaren alltid försöker trösta, ofta lindra, ibland bota och ALDRIG skada. Tullar vi på detta skjuter vi förtroendet för sjukvården i sank. Jag hade inte blivit läkare om assisterad dödshjälp hade ingått i uppdraget. Vi ska göra allt för att utveckla den palliativa vården samt i övrigt följa den modifierade hippokratiska eden ovan. Det står var och en fritt att själv ”ta sig av daga”. Några personer i svår fysisk nöd klarar inte av detta på egen hand och kommer att hamna i kläm, och det får vi helt enkelt stå ut med.
Sven Román, barn- och ungdomspsykiater
Dödshjälp måste få finnas som en sista möjlighet
Att läsa de negativa insändarna här gör mig beklämd. Läkare som vägrar all slags debatt om dödshjälp verkar inte ha patientens bästa framför sig. Det är välkänt hos annan vårdpersonal att många läkare är rädda för döden. Men en lag om möjlighet till dödshjälp är naturligtvis inte till för läkarkåren utan för de patienter där behovet föreligger.
Ett sluttande plan? Ja, i alla länder som har lagenlig dödshjälp hjälper man fler att dö. Men det beror inte på slapphet hos läkarna. Det är en följd av att människor har sett hur bra det blev för någon bekant som fick denna hjälp, att mycket lidande kan undvikas när man följer intentionerna i lagen. Därför vågar fler patienter be om hjälpen och fler läkare tillmötesgå patienternas önskemål. Det viktiga och avgörande i fallet Holland/Belgien är att ingen läkare blivit dömd till varning/erinran/dråp/ mord, trots de kontrollnämnder som noga synar fallen. Anser svenska läkare att kollegerna i Holland och Belgien har lägre yrkesetik? De holländska och belgiska läkarna anser ändå till 90 procent att dödshjälp måste få finnas. Ja – ”måste finnas”, som ett nödvändigt ont, men dock – måste finnas, då alternativet är sämre.
Berit Hasselmark, sjuksköterska/barnmorska, pensionär
Varför läkaren?
Jag kan fortfarande inte inse varför läkaren ska vara inblandad i sina patienters självmord. ”Rädd för döden”, som Berit Hasselmark skriver, är jag definitivt inte, i likhet med många kollegor inom bland annat geriatrik och onkologi, det vill säga de områden där man ser flest svårt sjuka och döende patienter. Det är mycket mer krävande och avancerat att ge den bästa palliativa vård som står till buds, uthärda att en patient är döende, finnas till hands för tröst och förklaringar och framför allt avstå från att initiera onödiga utredningar och behandlingar. Det är det sistnämnda som man ser kollegor med egen dödsångest bedriva in absurdum.
Berit Hasselmark och jag har sannolikt olika definitioner av sluttande plan. För mig är det inte antalet patienter, utan att man glider på indikationerna, vilket redan sker i många länder. Att myndigheter där inte reagerar är ju bara ett symtom på att hela det samhället befinner sig på just detta sluttande plan.
Om läkarkåren inte lyckas ge den deprimerade god psykiatrisk hjälp, ge den smärtplågade god lindring och stå ut med att folk är döende, så bör det istället vara inom dessa områden vi arbetar med förbättringar.
Maria Norlén, leg.läk., specialist i geriatrik
eutanasi = dödshjälp
PTSD = posttraumatiskt stressyndrom