Yoldiahavet
”År 1858 deltog i fältarbetena såsom tillfälligt biträde den bekante, skarpsynte bergskonduktören L.J. Igelström och gjorde därvid ett mycket uppmärksammat fynd. Han påträffade nämligen i varvig lera straxt öster om bron vid Djurgårdsbrunn enligt det geologiska kartbladet, eller enligt en annan uppgift något östligare, vid Isbladskärret, några musselskal som enligt O. Torell befunnos tillhöra den högarktiska musslan Yoldia arctica, numera hänförd till släktet Portlandia.”
Så skrev Gerard De Geer i skriften Stockholmstraktens kvartärgeologi som utkom 1932. Detta fynd var ett bevis för att Östersjösänkan – för första gången sedan avsmältningen av istäcket började för cirka 18 000 år sedan – hade haft en förbindelse med Västerhavet. En förbindelse som gjorde det möjligt för marina organismer att vandra in. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
Den stora tappningen av Baltiska issjön vid berget Billingen inträffade i samband med en mycket spännande tidpunkt i klimatutvecklingen efter den senaste nedisningen. Det var vid övergången från den kalla yngre dryas till den varma preboreal, för cirka 11 550 år sedan. Temperaturökningen kan ha varit så stor som 12 grader på bara 50 år och detta påverkade naturligtvis det skandinaviska istäcket i Östersjösänkan på flera sätt. Det producerades mycket mer smältvatten från istäcket än tidigare, vilket var orsaken till att en allt större volym vatten strömmade ut ur Östersjösänkan. Därför kunde inget saltvatten strömma in de första cirka 250 åren efter tappningen. Som en logisk följd av den ökande smältningen kom också isens front att dra sig tillbaka norrut mycket snabbare än tidigare.
I samband med denna stora tappning och sänkning av Baltiska issjöns yta med 25 meter kom så mycket som uppemot 70 000 km2 nytt land att skapas och Baltiska issjön övergick i Yoldiahavet. De tidigare sjöbottnarna hade mycket instabila sediment. Genom våg- och strömverkan återsedimenterade de på Yoldiahavets bottnar tillsammans med det material som fördes ut med smältvatten från istäcket. Sammantaget innebar detta att tjockleken på de glaciala lervarv som avsattes blev mycket större i tidig preboreal tid än under yngre dryas.
Den nya låga nivån i Yoldiahavet omedelbart efter tappningen innebar stora förändringar för södra Östersjön. Bland annat torrlades det forna utloppet i Öresund och istället kom en bred landbrygga att bildas mellan Sverige och Danmark. De stora danska öarna kom att bilda ensammanhängande landmassa som var förbunden med Tyskland. Bornholm var förbundet med tyska fastlandet via en landbrygga och den tyska och polska kustlinjen var belägen betydligt längre norrut än idag. I Arkona, Bornholmsbassängen och i Hanöbukten var strandlinjen vid denna tid belägen på en nivå som idag motsvarar cirka 35 till 50 meters djup. I Hanöbukten finns till och med stubbar på havsbotten av tallar som vuxit på dessa låga nivåer.
För cirka 11 300 år sedan strömmade äntligen saltvatten från Västerhavet in i Östersjösänkan under en period av cirka 200 år. Att det skedde just då kan ha minst två förklaringar. För det första så hade den fortsatta avsmältningen av inlandsisen gjort att passagen genom sunden i Närke blivit bredare, vilket naturligtvis underlättade inflödet av saltvatten. För det andra sammanföll denna period med en liten tillbakagång i klimatet vilket nu blivit betydligt varmare sedan tappningen av Baltiska issjön. Denna temperatursänkning, refererad till som den preboreala oscillationen, kan i sin tur ha resulterat i att mängden smältvatten från inlandsisen minskade. Detta gjorde det möjligt för saltvatten från Västerhavet att tränga in i Östersjösänkan. Salthalten i Östersjön under denna fas av Yoldiahavet gjorde att de glaciala leror som avsattes endast är svagt varviga eftersom lerpartiklar klumpar ihop sig när de avsätts i saltvattenmiljö.
Den näring som det inströmmande salta vattnet förde med sig gjorde att produktionen av växtplankton kom igång efter isavsmältningen. Detta syns som en liten ökning av halten organiskt kol i sedimenten. Det är först i leror från denna tid man finner fossila skal av musslor, musselkräftor och mikroskopiska djur- och växtplankton. Svarta band av monosulfider i sedimentet visar att döda bottnar också fanns i Yoldiahavet. En salthaltsskiktning måste ha utvecklats som förhindrade vattenmassorna att blanda sig vertikalt, vilket ledde till syrebrist på bottnarna.
Andra exempel på fossilfynd i leror avsatta i Yoldiahavet är till exempel ett nästan fullständigt skelett av en grönlandssäl i centrala Stockholm och en vikarsäl utanför Uppsala. Det finns även rapporter om fynd av en torskfisk, troligen vitling, i ett lertag i Stockholmstrakten. Efter undersökningar av den fossila kiselalgsfloran vet vi idag att vid slutet av denna marina fas av Yoldiahavet, cirka 11 100 år före nutid, var ytvattnet i hela bassängen svagt bräckt, ungefär som i dagens Bottniska viken.
I sediment som är 100 år yngre hittar vi inga spår av brackvattenfloran. Den fortsatta landhöjningen i Närkesunden ledde till att passagen till slut blev så smal och grund att inget saltvatten längre kunde tränga in vilket ledde till en utsötning av Yoldiahavet. I Vänerbassängen, som fortfarande var en del av Östersjösänkan, kan vi dock se spår efter marin påverkan under återstoden av Yoldiahavets korta historia. Med tiden blev dock passagerna via sunden i Närke så smala och grunda att Yoldiahavets yta började stiga i takt med landhöjningen i sunden. För 10 700 år sedan syns de första tecknen på en höjning av strandlinjen i södra Östersjösänkan, och nästa stadium i Östersjöns utveckling börjar.
Yoldiahavet började alltså som en smältvattensjö de första cirka 250 åren efter tappningen av Baltiska issjön. Efter detta följde en cirka 250 år lång brackvattenfas. Havet avslutar sedan sin historia som en sjö de sista cirka 300 åren. Trots att detta cirka 800 år långa stadium i Östersjöns utveckling till största delen kännetecknas av sötvatten så har den något ologiska historiska indelningen av Östersjöstadierna, med ordleden -sjö och -hav, behållits. Det är trots allt kanske inte helt orättfärdigt, då den korta tiden som saltvatten strömmade in i Yoldiahavet uppenbarligen har varit viktig för utvecklingen av biologiskt liv i Östersjön.
Thomas Andrén
Baltiska issjön = Östersjöns första stadium efter isavsmältningen