Barn i skola och fritidshem
Samarbete mellan skola och fritidshem förespråkades redan i SIA-utredningen på 1970-talet. Det blev inte förrän i början av 1990-talet, i samband med skolbarnsomsorgskommitténs uppdrag att ”följa, stimulera och påskynda en utveckling mot en organisatoriskt och pedagogiskt samlad verksamhet för skola och barnomsorg”, som samverkan mer på allvar kom till stånd.
Därefter har skola och fritidshem kommit varandra närmare, och förändringar syns på alla nivåer. Idag är lagstiftning och tillsynsmyndighet gemensam, liksom lokala politiska nämnder och förvaltningar. Allt fler grundskollärare och fritidspedagoger återfinns i samma arbetslag. Det finns både möjligheter och problem med att två verksamheter, med olika traditioner och tidigare olika styrningar, förs samman för att hitta samarbetsformer som ska generera ekonomiska men också pedagogiska vinster.
Monica Hansens Yrkeskulturer i möte: läraren, fritidspedagogen och samverkan (1999) och Finn Calanders Från fritidens pedagog till hjälplärare (1999) har bidragit till att synliggöra de svårigheter som kan uppstå i mötet mellan yrkeskategorierna samt de motsättningar som finns mellan fritidspedagogernas och grundskollärarnas skilda yrkesinnehåll och yrkestraditioner, status och makt.
Tillsammans med Anita Söderlunds avhandling Barn i skola och fritidshem: en studie kring samverkan tillgodoses därmed tre olika perspektiv på integrering och samverkan: Calander ger en intressant och möjlig tolkning, Hansen behandlar pedagogerna och Söderlund studerar barnens eventuella vinster i en integrerad verksamhet.
Anita Söderlunds avhandling är en mycket välkommen studie, eftersom den just fokuserar på barnen och vilka konsekvenser samverkan mellan skola och fritidshem kan få för dem. Huvudsyftet har varit att undersöka huruvida tre olika organisatoriska samarbetsmodeller mellan fritidshem och skola – integrerade, samverkande och blandade skolor – har haft någon betydelse för barnens skolkunskaper, trivsel och allmänna upplevelser av skola och fritidshem, dels kortsiktigt i årskurs tre, dels långsiktigt i årskurs sex.
Söderlund har använt sig av Bromfenbrenners utvecklingsekologiska modell som teoretisk referensram för sin avhandling. Den betonar miljöns betydelse liksom betydelsen av samspelet mellan individ och miljö för individers utveckling. Ett nära samarbete mellan vuxna (t.ex. lärare och fritidspedagoger) kan bidra till att skapa en miljö som befrämjar utveckling.
I sin analys har Söderlund också beaktat barnens socioekonomiska bakgrund. Här har skol- och bostadsområdet använts som mått (förvisso ett grovt mått) och författaren ställer också frågan om det föreligger skillnader bland barnen när det gäller prestationer, trivsel och allmänna upplevelser som kan relateras till vilket område barnen kommer ifrån. Den sista frågeställningen som författaren arbetat med gäller om det finns skillnader mellan barn som haft fritidshem och barn som inte haft fritidshem, när det gäller deras inställning till skolämnen, skolprestationer, trivsel, självförtroende och kamratrelationer.
Det empiriska materialet är hämtat ur bl.a. Skolbomsprojektet, vars övergripande syfte var att utvärdera konsekvenser av olika organisationsformer av samverkan mellan skola och fritidshem, exempelvis elevers skolprestationer och sociala utveckling. Projektet pågick under en fyraårsperiod och bestod alltså av tre delar med fokus på elever, föräldrar och personal, varav Söderlund svarade för insamling, bearbetning och redovisning av resultat som rörde eleverna. Merparten av materialet som används i avhandlingen består av enkäter, som i första hand är besvarade av eleverna. Lärarna har bidragit med skattningar av elevernas kunskaper i skolämnen samt bedömningar av barnens nuvarande sociala kompetens och deras relationer till kamrater.
I studien ingår cirka 1 200 barn från årskurs tre och cirka 300 barn från årskurs sex. Nio olika skolor är representerade och de är valda utifrån de tre olika modellerna (integrerade, samverkande och blandade), vilka återfinns i tre olika bostadsområden, nämligen i innerstad, förort samt förort med hög andel invandrare – mångkulturellt område. Integrerade skolor kännetecknas av att personalen arbetar i arbetslag och har gemensamt ansvar för barnens hela dag och termin. Man har gemensam planering minst en gång i veckan, och fritidspedagogen finns minst sex timmar i veckan i klassrummet och grundskolläraren minst sex timmar i veckan på fritidshemmet. Samverkande skolor kännetecknas av att man inte arbetar i arbetslag. Man har gemensam planering, dock mer sällan än den integrerade, fritidspedagogen finns i klassrummet men inte lika ofta och grundskolläraren finns inte alls i fritidshemmet. Blandade skolor kännetecknas av att det i några klasser förekommer ett närmare samarbete mellan skola och fritidshem, medan det i andra klasser endast förekommer ett sporadiskt samarbete.
Då det gäller elevernas skolprestationer har provresultat i matematik och svenska årskurs tre använts. Söderlund har kompletterat med skattningar gjorda av lärare i årskurs sex. Övriga variabler som förutom skolprestationer återfinns i studien är trivsel, social kompetens, kamratrelationer och mobbning, demokratifrågor och kontinuitetsfrågor. Här består empirin av elevenkäter och lärarskattningar.
Söderlunds studie ger inga mätbara resultat som visar på skillnader i barns kunskaper i matematik och svenska relaterat till samarbetsformer, inte heller när det gäller trivsel. Däremot framkommer skillnader som går att relatera till den typ av område barnen vuxit upp i. Barn i det mångkulturella området presterar sämre i skolan men tycks trivas bättre både i skola och på fritidshem jämfört med barn från innerstadsområdet. Utifrån lärarnas skattningar av elevernas kunskapsnivåer finns en viss skillnad i slöjd och idrott samt i musik. Barn från integrerade och samverkande modeller ligger över eller mycket över genomsnittet. Lärarna har också skattat hur frimodiga barnen är, liksom hur nöjda de är med sig själva och sina prestationer. Här finns ingen skillnad mellan de olika samarbetsformerna. Dock finns en skillnad mellan barn i årskurs sex som har fritidshemserfarenhet och barn som inte har det. Både i barnens egna och i lärarnas skattningar förefaller det som att barn med fritidshemserfarenhet är nöjdare med sig själva och frimodigare samt har fler kamrater på fritiden än barn med annan erfarenhet. Ger fritidshemspedagogiken barn ett gott självförtroende? För att kunna besvara den frågan hade det varit intressant med en fördjupad diskussion kring fritidshemspedagogiken.
Söderlund har beskrivit de olika skolorna. Jag saknar dock beskrivningar av hur samarbetet mellan fritidspedagoger och grundskollärare faktiskt gått till, för att jag ska få en helhetsbild. Hur påverkar samarbetet barnen? Vilken betydelse har det för barnen att fritidspedagogerna finns med i klassrummet?
Det viktigaste är dock att barns situation och perspektiv görs till föremål för studier. Här har Anita Söderlund tagit ett viktigt steg och jag önskar att hennes studie kommer att följas av fler, som pekar på de konsekvenser samordningen med skolan får för barnen.
Birgit Andersson