Livsformer
Återigen händer det att en konstkritiker i Dagens Nyheter naggar sitt anseende i kanten, den här gången genom att låta marknadsföra höstens utställning ”Livsformer” på Bonniers Konsthall. Tanken går till den senaste skandalen inom Formel 1, där andreföraren i Renault pressades att krascha sin bil under tävling för att gynna stallkamratens vinnande strategi. Det kanske kan tyckas långsökt. Men jämför tidningens redaktionella muskler med en ensam frilans längst ut på grenen. På mig gör det ett liknande intryck när Dagens Nyheters frilansande konstkritiker gång efter annan lånar sina namn till att stort uppslaget puffa för tidningsägarens konsthall någon dag efter utställningens öppning. Det sker på bekostnad av den uppmärksamhet som annars kunde ha visats övriga konstlivet i Stockholm och Sverige.
Den aktuella utställningen ”Livsformer” knyter an till årets kuratoriella tema att sträcka sig efter nya eller andra världar och utopier. Biennalerna ”Making Worlds” i Venedig och den nyligen öppnade ”What a Wonderful World” i Göteborg kan nämnas som exempel. ”Livsformer” på Bonniers Konsthall klättrar kanske ännu högre på den konstpolitiska rankningen med den ekologiska knorren
– ”i en tid av miljöförstöring och klimatförändringar”. Som brukligt i den här typen av idébaserade utställningar prioriteras mångfalden av infall och buketten av välrenommerade namn framför att skapa en väl sammanhållen utställning.
Utställningsrummen i Bonniers Konsthall underlättar inte heller uppgiften. Efter ett antal år är det påfallande hur ledningen för dessa rum ständigt återskapar utställningar som närmast skulle kunna sammanfattas under etiketten ”beröringsskräck”. Konsten hanteras med skyddshandskar och späds ut med blodförtunnande medel.
Tänk om ”Livsformer” hade koncentrerats till att omfatta Henrik Håkanssons märkliga skog av parasiterande orkidéer, Andreas Erikssons målningar och exempelvis Tue Greenforts ”slutna biosfärer”, algodlingar i plastflaskor samt videofilmade uppförstoringar av detta mikrokosmos.
Jag kan även tänka mig en separatutställning av Henrik Håkansson, vars konstnärliga språk effektivt krockar med dessa anemiska rum. Men då utgångspunkten i utställningsbygget går att härleda till övergången mellan 1960och 1970-tal, med fokus på konceptet och dokumentationen framför verket, är det styvmoderliga intresset för konstnärlig gestaltning knappast förvånande.
Som publik kan man därmed i många fall tryggt hålla sig till de små bruksanvisningarna placerade på väggen. Smakproven som flera av konstnärerna bjuder på räcker knappast självständigt för att förmedla bakomliggande tankar och idéer. Ta exempelvis Micol Assaëls verk ”untitled/dielectric”, vars elektrifierade vindfenomen ger mersmak men knappast en rättvisande ingång till konstnärskapet. Jag kan heller inte förstå de rent utställningstekniska missarna. Utställningsarkitekternas solballonger skapar ljuskällor som får publiken att hålla för ögonen, vilket i och för sig skulle kunna vara intressant om inte ”ljussättningen” slog ihjäl Andreas Erikssons målning. Varför tonades spinnakerväven exempelvis inte in i grått?
Susanna Slöör