Vad händer vid översättning?
Gör översättningar originallitteraturen bättre? Skulle det, i så fall, förklara att också bottennapp och slam ur den svenska floden av underhållningslitteratur säljer så stort utomlands?
Det omvända, att översättningar kan försämra, diskuteras regelbundet i samband med allt från bruksanvisningar till prismotiveringar för Nobelpriset i litteratur. Det sistnämnda upptäckte en journalistkollega för några år sedan då den tyska versionen av motiveringen från Svenska Akademien innehöll flera rejäla språkfel.
Det kan alltså så att säga hända i de bästa kretsar. Samt i ens egna. Som skrivande journalist är jag pinsamt medveten om slarvfelsbenägenhet och tillfälliga avbrott mellan hjärnan och fingrarna på tangentbordet. Fel som måste upptäckas av andra, av redigerande och korrigerande ögon. När det i en roman utgiven på och översatt av ett högt ansett förlag heter att någon tvättade sig med ”en blå såpa” utgår jag ifrån att de där ögonen har rationaliserats bort.
Det händer också att jag läser översatt skönlitteratur där meningarna blivit så egendomliga att det väcker konspiratoriska tankar om att bruksanvisningarnas översättningsprogram i smyg har introducerats på förlagen. Men frågan är alltså om det förekommer att man gör tvärtom, att stolpigt hopkommen och torftig så kallad må-bra-litteratur blir betydligt bättre på ett annat språk?
Jag har inget emot deckare eller annan underhållningslitteratur. Tvärtom. Men att läsa böcker som är illa skrivna och kryckigt berättade är som att lyssna till musik därnågon spelar falskt, inte skärande, utan bara lite fel, hela tiden.
Och därför – är det tänkbart att översättare, från exempelvis svenska till tyska, förändrar, skriver om det som är illa skrivet?
Nej, en översättares främsta plikt är att tolka författarens avsikter; det framstår som översättarnas professionella ledstjärna. Men den plikten är, ibland, teoretisk och praktiken en annan. Översättaren Boel Unnerstad berättar om ett preskriberat exempel, hur hon 1994 tog sig an Diane Haegers Courtesan: ”Den värsta smörja jag läst”. Förutom faktafel och logiska luckor var originalet inte skrivet på korrekt engelska. Unnerstad säger att hennes egna, rätt omfattande förbättringar var ett högst diskutabelt tilltag, men att hon helt enkelt inte stod ut med att försöka återge en illa formulerad mening på lika usel svenska. Hon tror att detta, sannolikt, gäller de flesta översättare.
Å andra sidan är förbättrandet kanske inte nödvändigt, inte efterfrågat. Läsare som snabbt vill smälla i sig en McBook vänjer sig (antagligen) vid det smaklösa, lättuggade, vid det som enbart mättar tidsfördrivsbehovet. Och om en författares enda avsikt är att sälja, blir en snabbt hopkommen översättning ett sätt att vara också den avsikten trogen.
Och i förlängningen blir frågan om en konceptskriven, schablonstinn bokprodukt är värd något annat än ett översättningsprogram.
Marie Louise Samuelsson