Ett blommigt förflutet
Det traditionella sättet att komma underfund med hur vegetationen såg ut för länge sedan är att studera pollenkorn som bevarats i torv eller sjösediment. Men pollenanalys har en stor nackdel. Proven domineras ofta av vindpollinerade arter med riklig pollenproduktion (framför allt gräs, halvgräs och tågväxter), och man riskerar därmed att kraftigt underskatta förekomsten av insektspollinerade arter med låg pollenproduktion.
På senare år har en ny teknik för att analysera forntidens flora och fauna seglat upp. Genom att analysera gammalt dna istället för gammalt pollen kan vi få en säkrare bild av dåtidens växt- och djurvärld. I Arktis eviga tjäle kan man hitta mycket gamla växtdelar, fossiliserad avföring och annat material som är tillräckligt välbevarat för att den genetiska informationen ska kunna avläsas.
Forskarna bakom en studie som nyligen publicerats i Nature samlade in sedimentprover från 21 platser runtom i Arktis. Genom att först datera proverna med kol-14-metoden och sedan extrahera deras dna-innehåll kunde forskarna måla upp en tydlig bild av hur vegetationen på den arktiska tundran förändrats de senaste 50 000 åren.
Det visade sig att artdiversiteten på Arktis tundra var betydligt större före den senaste istidens maximum, för omkring 13 000–23 000 år sedan, än den är idag. Under lång tid dominerades växtligheten av blommande örter. Forskarna analyserade dessutom dna från mag- och tarminnehåll de hittat från mammut, ullhårig noshörning, bison och häst, och kunde visa att dessa djur föredrog att äta proteinrika blommande örter framför gräs.
Kanske skapade den utdöda megafaunan genom sitt bete och tramp förutsättningar för en miljö där många olika växter kunde forma artrika ekosystem, liknande de som idag bara återfinns i traditionellt hävdade ängar och betesmarker.
Men något hände. Redan under den senaste istidens maximum började mångfalden på den arktiska tundran minska. Och för 10 000 år sedan förändrades situationen radikalt. De blommande ängarna ersattes av den fuktigare tundra – dominerad av gräs, starr och ris – som vi är vana vid idag.
Så vad var det som hände? I och med att temperaturen steg och inlandsisarna började smälta förändrades miljön. Det nya klimatet gynnade gräs mer än örter. Gräset var mer svårsmält och mindre näringsrikt. Därmed minskade också djuren i antal. Och till slut bröts den avgörande interaktionen mellan ängarna och den betande megafaunan, och de stora djuren försvann.
Per Toräng