Staten, kyrkan och läsarna
Reformationen innebar en av de största pedagogiska utmaningarna i vårt lands historia. Det gällde att ändra medborgarnas inställning i många hänseenden och på djupet. Staten och kyrkan hade i stort sett gemensamma intressen. Nationalstatens framtid skulle säkras, den lutherska lärans likaså. Det gällde att besegra både den katolska "papismen" och medeltidsmänniskan.
Men motståndet mot reformationen var starkt. Upproren mot Gustav Vasa talar sitt tydliga språk. Trots att myndigheterna tog till brutala metoder, i en del fall till och med dödsstraff, kvarstod motsättningarna i trosfrågor och ledde till att de kyrkligt ansvariga fann en ny möjlighet att bryta motståndet – man skulle lära församlingsborna att läsa. Då kunde de studera de heliga texterna dagligen, och därmed skulle man bli kvitt papismen och skapa sanna lutheraner. I 1686 års kyrkolag föreskrevs bland annat att kyrkoherden skulle ansvara för att ungdomen i hans församling lärde sig läsa i bok och förstå kristendomens huvudstycken, att föräldrarna skulle understödja undervisningen och att det skulle hållas katekesförhör i kyrkan varje sön- och helgdag. Genom husbesök skulle man också kartlägga församlingsbornas läsförmåga.
Insatserna för läskunnigheten var alltså något som låg i både statens och kyrkans intresse. Kungen såg kyrkan som ett redskap för att kontrollera och styra folket, och kyrkan betraktade läsningen av de heliga skrifterna som en viktig väg till att skapa troende och lydiga församlingsbor. Att också lära vanligt folk att skriva var det däremot inte tal om. Alltsedan den katolska tiden hade prästerna, med få undantag, varit de enda skrivkunniga i församlingen. De anlitades därför till olika skrivuppgifter, inte minst när det gällde att upprätta vissa avtal. Den hjälpen var av stort värde för de icke skrivkunniga, men den gav också prästen en betydande inblick i och kontroll över församlingsbornas förehavanden. Vissa bedömare menar att skrivkunnighet dessutom skulle ha blivit ett verksamt medel för opposition.
Beslutet om läskunnigheten skulle få oförutsedda konsekvenser. Egil Johansson har genom sin banbrytande forskning klarlagt denna unika insats och dess resultat. En sent upptäckt milstolpe på landets bildningsväg.
Uppgiften var inte lätt, men en väsentlig del av den svenska befolkningen blev läskunnig. På 1700-talet var läskunnigheten betydligt mer utbredd i vårt land än i det övriga Europa. I början av seklet kunde till exempel 85 % av befolkningen i Skellefteå socken läsa, av de unga hela 98 %. Så sent som på 1770-talet var högst 15 % av befolkningen i Centraleuropa läskunnig. Prästerna tog kanske inte så sällan till i överkant i sina rapporter, men resultatet måste ändå bedömas som anmärkningsvärt.
Många gjorde också som prästerna önskade och sökte fördjupa sig i texterna. Men en del läste tydligen inte som kyrkan ville. Den ansåg sig till slut tvingad att bromsa det den själv satt igång. För att kunna kontrollera hur församlingsborna uppfattade det de läste ändrades prästernas husbesök till husförhör, en ny form för gemensam undervisning av barn och vuxna. Många bävade inför förhören som i vissa delar av landet pågår än idag, men i ändrad form.
Den nya färdigheten bidrog säkert till större kännedom om innehållet i de kristna skrifterna, men den fick också andra följder. Runt om i landet samlades efter hand grupper (konventiklar) till bibelstudier och andakt. Studierna av Bibeln, psalmboken och Luthers lilla katekes växte steg för steg, och verksamheten blev så omfattande och intensiv att de kyrkliga myndigheterna blev djupt oroade. Redan i kyrkolagen 1686 utfärdades varningar. I en kommentar till Karl XII:s bibel (1703) skärptes renlärighetskraven ytterligare, och en kunglig förordning 1726 – det så kallade konventikelplakatet – förbjöd församlingsbor att i grupper läsa Bibeln och lägga ut texten utan medverkan av en präst. Deltagarna kallades senare "läsare". De vände sig inte enbart mot kyrkans tvång. De representerade till en del också en ny syn. Människan kan själv förstå och lägga ut innehållet i de heliga skrifterna, utan någon mellanhand mellan Gud och människa, utan någon övervakande världslig auktoritet. Denna nya syn var ett första tecken på att människans självkänsla började växa fram, först hos några få modiga och framsynta människor, med stöd av en stor auktoritet – Gud själv. För många av kyrkans ledare och präster var denna auktoritet motiveringen till förmyndarskap, för läsarna innebar den motsatsen – frigörelse och revolt mot mänskligt förtryck. En oförutsedd utveckling.
Läsarna levde ett liv utan förbindelse med humanistiska strömningar ute i Europa eller i vårt land, men deras tolkning av de kristna texterna ledde dem i samma riktning. Den kristna tron måste komma till uttryck bland annat i kärleken till medmänniskorna. Människan var syndfull. Den grundsynen delade man med statskyrkan. Men Guds nåd gav förlåtelse och kraft att se mer positivt på människan och känna kärlek till sin nästa. Läsarna påverkades och uppgick efter hand i pietistiska rörelser, som inspirerats av tysk radikalpietism men också av hemvändande krigsfångar från Ryssland. Väckelsen ledde till att Sveriges första friförsamling bildades 1734. Ledare var den extatiske predikanten Sven Rosén, som några år senare utvisades ur landet för brott mot konventikelplakatet. Men plakatet fick ändå inte åsyftad verkan. Flera bibelgrupper bildades runt om i landet och flera präster deltog i väckelsen. Statskyrkan gick försvagad ur striden. Men först 1858 upphävdes plakatet.
Den pietistiska rörelsen bidrog också till att ändra kyrkans undervisning. Nattvardsförhören i kyrkan fick en starkare ställning, husförhören stabiliserades och konfirmationen förnyades. På prästerskapets initiativ beslöt riksdagen 1723 genom en förordning att förbättra barnundervisningen i landet. Föräldrar och förmyndare ålades "vid vite" att lära barnen läsa. Och 1762 skärptes bestämmelserna. Församlingarna skulle ansvara för att det fanns en barnlärare i varje socken. Åtgärderna gav emellertid inga omfattande resultat. Kyrkan stötte på motstånd. Enligt teologen Carl Henrik Martling berodde det "till icke ringa del på att de maktägande med misstänksamhet såg prästernas försök till att höja folkbildningen".
I slutet av 1700-talet växte det också fram olika sällskap som sökte motverka den i deras mening tilltagande sekulariseringen. Sällskapet Pro Fide et Christianismo bildades 1771 och ville bland annat genom att starta skolor, understödja konfirmandlärare och sprida skrifter "främja kristet liv i Sverige".
Det finns troligen ett samband mellan läsarna, reformivrarna i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och pionjärerna i vår första folkförörelse – Baptistsförbundet – mer än hundra år senare. Läsarna hävdade att lydnad under auktoriteter inte alltid leder rätt. Människan har själv ansvar för sitt liv men också för andras. Och hon har rätt att söka sanningen och vägen, ansvarig endast inför sin Gud.
Många hinder skulle resas och många avvikelser göras på vägen. Frikyrkorna skulle i många stycken under uppbyggnadsskedet visa en trångsyn som kunde upplevas som omänsklig. Men läsarna blev mer och mer styrda av inre övertygelse och allt mindre av yttre krafter. Deras bidrag till tron på människans förmåga att ta ansvar och att visa omsorg medverkade på längre sikt till ett demokratiskt och mer humant samhälle. Läsarnas kamp är en av rötterna till det moderna Sverige.
– Gösta Vestlund