Två dikter
NU LÖSER SOLEN SITT BLONDA HÅR
Nu löser solen sitt blonda hår i den första gryningens timma och breder det ut över markens vår, där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfull i svalkande dagg, i blommornas fuktiga gömmen, hon lossar det varligt från rosornas tagg, men tveksamt, förströdd, som i drömmen.
Hon låter det smeka skog och äng, hon låter det fara för vinden. Nu smeker det barnen i deras säng och de gamla på skrovliga kinden.
Men hennes tanke är borta från allt; vad kan denna glädje väl båta? Hon drömmer bland stjärnor, som tusenfalt förstora det levandes gåta.
Hon löser sitt hår och breder det ut i morgonens saliga timma; och drömmer bland världar, som gått förut och nya, som längtande glimma.
PÄR LAGERKVIST
båta = vara till nytta
AFTONBÖN
Ingen stund är såsom denna, kvällens sista, tysta timma. Inga sorger längre bränna, inga stämmor mera stimma.
Tag då nu i dina händer denna dagen som förflutit. Visst jag vet: i gott du vänder vad jag hållit eller brutit.
Ont jag tänker, ont jag handlar, men du läker allt och renar. Mina dagar du förvandlar så från grus till ädla stenar.
Du får lyfta, du får bära, jag kan bara allting lämna. Tag mig, led mig, var mig nära! Ske mig vad du sen må ämna!
KARIN BOYE