Vad är klassisk barnlitteratur?
I sin bok Kinderliteratur. Kanonbildung und literarische Wertung konstaterar den kända tyska barnboksforskaren Bettina Kümmerling-Meibauer att det inte finns någon barnlitterär kanon. Det som är självklart för vuxenlitteraturen, att kanonisera de verk som anses litterärt särskilt värdefulla inom en kultur eller till och med på ett internationellt plan, verkar inte vara relevant för barnlitteraturen därför att den schablonmässigt ses som mindre värdefull. Det finns varken någon nationellt eller internationellt sanktionerad kanon av klassiska barnböcker. Det finns inte ens någon nämnvärd diskussion om ämnet inom den internationella barnlitteraturforskningen. Å andra sidan verkar det finnas ett slags ”hemlig kanonisering”, till exempel genom recensioner och utmärkelser eller förlagens marknadsföring av barnböcker som ”klassiker”. Sådant tyder på behovet av en sådan kanon.
Inför denna otillfredsställande situation åtar sig Kümmerling-Meibauer att lägga grunden till en vetenskaplig diskussion av kanon. Hon utgår från den tyska barnlitteraturen och dess situation och historia, men eftersom det inte finns liknande undersökningar för andra nationallitteraturer ser hon sin bok som en första pilotstudie med Tyskland enbart som exempel. Förhoppningen finns att forskare i andra länder låter sig inspireras att studera motsvarande förhållanden.
En annan anledning att utgå från den tyska barnlitteraturen och kritiken är deras framstående internationella betydelse från slutet av 1700-talet fram till början av 1900-talet. Kümmerling-Meibauer börjar därför sin analys, som sträcker sig fram till nutiden, just vid slutet av 1700-talet. Med hjälp av källmaterialet – pedagogiska och litteraturkritiska skrifter, litteraturhistorior, läslistor och skolläseböcker – utreder hon orsakerna till att man uteslöt barnlitteraturen ur kanoniseringen. Hon finner att mycket i slutet av 1700-talet tydde på inrättandet av en barnlitterär kanon. Det fanns dock en del olika och delvis motstridiga normer; barnlitteratur skulle vara uppfostringslitteratur eller estetiskt anspråksfull, man såg den som en återfödelse av folkpoesin eller lade tonvikten på lämpligheten för barn. Omkring år 1800 blev så icke-kanoniseringen av barnlitteraturen allt tydligare. Den viktigaste anledningen till denna utveckling är den litterära autonomiseringsprocessen: Från och med nu skulle enbart ej målinriktad litteratur utan specificerbart syfte få möjlighet att räknas som värdefull litteratur. (Inte bara) i Tyskland ansågs nu barnlitteratur med sin tydliga adressatinriktning ha en rent pedagogisk funktion och därför inte kunna vara estetiskt värdefull.
I nästa steg undersöker Kümmerling-Meibauer den historiska och aktuella diskussionen kring klassikerbegreppet. Hon konstaterar här att begreppet överförts från allmänlitteraturen till barnlitteraturen utan teoretisk specificering och att det oftast har en normativ laddning. Hon föreslår i stället ett klassikerbegrepp som grundar sig på exemplaritet. Då ser man litterära verk i relation till andra: de viktiga är de som bevisligen framkallat eller influerat andra texter. Som exempel nämner hon bland annat Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Som didaktisk reseroman blev boken en prototyp som, vilket Kümmerling-Meibauer utförligt redovisar, inspirerade många författare även i andra länder till motsvarande verk.
Hon närmar sig därefter en definition av vad som bor de utmärka en klassiker inom barnlitteraturen genom att föreslå åtta kriterier som ska känneteckna en sådan:
- Innovativitet: ett verk inför nya litterära kännetecken inom en nationallitteratur.
- Representativitet: ett verk är den viktigaste representanten för en barnlitterär utveckling inom en viss epok.
- Estetisk utformning av språket: ett verk visar den lämpliga språkliga gestaltningen med hänsyn till genre, tema, berättarstruktur.
- Enkelhet gentemot komplexitet: ett verk tar hänsyn till barnens begränsade kunskaper om världen och ej fullt utvecklade språkförmåga, men är ändå inte trivialt.
- Framställning av barnets upplevelsevärld: en författare är i stånd att leva sig in i och uttrycka barnens tankevärld.
- Fantasi: ett verk kan föra ihop disparata element till ett meningsfullt sammanhang.
- Polyvalens: ett verk är flertydigt, ambivalent.
- Crosswriting: en författare skriver böcker för såväl
barn som vuxna eller ett verk vänder sig till både barn och vuxna. Dessa åtta kriterier tillämpar Kümmerling-Meibauer sedan vid en analys av en barnbok, vars klassikerstatus är omstridd: En yrhätta av Emmy von Rhoden.
För att demonstrera kanoniseringstendenser väljer Kümmerling-Meibauer just sistnämnda crosswriting. Hon påpekar att många författare av klassiska barnböcker tillhör den allmänlitterära kanonen, något som säkert influerar en motsvarande barnlitterär kanonisering. Crosswritings andra innebörd, dualiteten hos en text som vänder sig både till vuxna och till barn, är en aspekt som också den gör att en bok kan ha lättare att ingå i en barnbokskanon därför att den lättare uppfyller ovannämnda kriterier. Detta gäller även för det andra fenomenet som Kümmerling-Meibauer analyserar i detta sammanhang: intertextualiteten. Genom att medvetet anspela på andra barn- eller vuxenböcker bidrar barnboksförfattare till en ”inre” kanonisering.
Det bör också nämnas att Kümmerling-Meibauer tidigare har skrivit ett lexikon över internationella barnlitterära klassiker. Vid urvalet av de 564 barnböcker från 65 länder som hon presenterar där tillämpade hon ovan nämnda kriterier. Hon ger alltså ett konkret förslag till en internationell barnlitteraturkanon, en kanon som hon dock alltid ser som föränderlig och värd att diskutera.
Kümmerling-Meibauer kräver i Kinderliteratur en barnlitteraturkanon som kännetecknas av verklig internationalitet (dvs. som inte bara innehåller barnböcker från Europa och Nordamerika), som tar hänsyn till mångfalden av genrer och som inte bara tar upp traditionella utan även moderna klassiker.
Kümmerling-Meibauers bok förbinder ett nationellt perspektiv (historisk kanonforskning med Tyskland som exempel) med ett internationellt (den aktuella kanondiskussionen och kanoniseringstendenser genom crosswriting och intertextualitet). Inte minst därför förtjänar denna innovativa bok läsare även utanför Tyskland. Boken är utan tvivel en tillgång även för den allmänlitterära kanon- och klassikerdiskussionen. Kümmerling-Meibauer ger ett grundläggande bidrag till den teoretiska (barn)litteraturforskningen och till ämnets forskningshistoria, men även konkreta förslag till kriterier för en framtida barnlitterär kanon, som skulle kunna få stor betydelse för barnens estetisk-litterära bildning. Hon erbjuder därmed forskare och andra intresserade många impulser till vidare reflektion och diskussion.
MAREIKE JENDIS
kanon = ett urval av de litterära verk som av sin samtid anses vara de viktigaste