Akademiskt skrivande
År 2015 utkom antologin The future of scholarly writing i vilken 17 skribenter från många olika amerikanska universitet frågar sig hur de som samhällsvetare och humanister bättre ska kunna kommunicera dels med varandra, dels med en större allmänhet. Samtidigt som de sinsemellan är mycket olika är de alla eniga om att det inte (så som en del anser) ska göras genom att närma sig naturvetenskapen och bolla med data, diagram och termer som ”prefrontala cortex”. Snarare gäller det att utnyttja sin främsta resurs, sin språkliga känslighet, utan att behöva dra en skarp gräns mellan att å ena sidan framföra argument, göra en tolkning eller presentera en analys och å andra sidan gestalta med mer skönlitterära medel.
Vi har alla fått lära oss att vetenskap förutsätter opersonlighet och objektivitet. Vad det innebär tydliggjorde min favoritsociolog Arlie Russell Hochschild redan 1983 i boken The managed heart. The commercialization of human feeling. Hon beskriver hur man vid de första obduktioner som unga läkarstudenter deltar i försöker minimera det känslomässiga obehaget genom att täcka över ansikte och könsorgan, ibland också händerna, på liket och därmed avpersonalisera det. Sedan drar hon en parallell till det vetenskapliga skrivandet. Vetenskapligt skrivande har, menar hon, en likartad funktion: ”Det är en utvidgad form för institutionell kontroll av känslor. Den flitiga användningen av passiva verbformer, undvikandet av ordet ’jag’, förkärleken för latiniserade substantiv och det abstrakta framför det konkreta är drag som distanserar läsaren från ämnet och stänger känslorna ute. För att framstå som vetenskapliga måste skribenterna följa konventioner som hämmar det känslomässiga engagemanget. Det finns skäl till att man skriver ’illa’.”
Akademiker kan mycket väl förhålla sig självironiskt till det akademiska språket. University of Chicago har en ”virtuell akademiker” som riktar sig till lärare och doktorander med tjänsten ”Veckans mening”. ”Skriv din egen mening!” lyder uppmaningen. ”Eller är du för lat för att göra det själv? Den virtuella akademikern kan göra det åt dig!” Instruktionerna är enkla. Man går in på nätet, väljer ett ord eller uttryck från var och en av fyra listor och klickar: ”Skriv den!” Angelika Bammer, professor i tvärvetenskaplig humaniora och komparativ litteratur, valde en dag ”lingvistisk transparens”, ”postkapitalistisk hegemoni”, ”konstruktion” och ”epistemologi”, klickade och fick meningen: ”Den postkapitalistiska hegemonins epistemologi kan förstås som en konstruktion av lingvistisk transparens.” Hon fick också några uppmuntrande ord på vägen. ”Din övertygande behandling av den postkapitalistiska hegemonins epistemologi kommer att få många efterföljare.”
Vetenskaplig jargong är ändå långtifrån det enda problemet. Nästan lika illa är det när orden mestadels är hämtade från vardagsspråket men meningarna har krånglats till för att verka mer vetenskapliga. Mitt älsklingsexempel är: ”Primärgruppen är ojämställdhetens viktigaste grogrund till kvinnans nackdel.” Vad betyder det? Väl inget märkvärdigare än att det är i familjen som kvinnan riskerar att bli berövad jämställdhet?
Men om man som akademiker vill skriva på andra sätt handlar det inte bara om språket. Det handlar lika ofta om att vilja bryta sig ur vad Hochschild kallar en ”institutionell kontroll av känslor”. Man kan vilja få utrymme för det personliga, förmedla sitt engagemang, sin entusiasm för sitt ämne, man kan vilja ge plats åt det sinnliga. Man kan helt enkelt vilja få skriva mer essäistiskt.
I Finland är essäistik en stolt tradition som lockat många akademiker, bland dem filosofen Georg Henrik von Wright (vars bok Vetenskapen och förnuftet från 1986 fick stor uppmärksamhet även i Sverige), och som fortfarande har många utövare och läsare. Den som för mig bäst symboliserar vad det essäistiska står för är Emil Zilliacus, professor i grekisk och romersk litteratur. Under det tidiga 1900-talet började han skriva om Odyssevs hemresa från trojanska kriget till sitt eget Ithaka. En av de grekiska öar han besökte var Korfu, som ofta identifierats som Odysséens Skheria, den ö där Odyssevs efter sitt skeppsbrott ska ha drivit i land. För Zilliacus var det inte nog att se Skheria, han lät sig ros ut från kusten och kastade sig i havet, han ville själv driva i land, han ville på sin egen kropp uppleva hur det kunde ha känts för den skeppsbrutne Odyssevs. Hans förhållningssätt var sant essäistiskt. Han satsade, han var inte rädd för att sätta sig själv på spel.
Han förstod också att essäistiskt skrivande inte bara har med intellektet att göra, att också sinnena och känslorna behöver mobiliseras. Kanske tänkte han rentav som en modern filosof, den amerikanska nyaristotelikern Martha Nussbaum, att det inte finns något motsatsförhållande mellan tanke och känsla, att de snarare är två sidor av samma mynt. Båda är kunskapsinstrument.
Att jag själv dragits till essäistiken beror ändå inte bara – kanske inte ens i första hand – på att den ger utrymme åt både känsla och kropp, utan i lika hög grad på att den gynnar det konkreta, detaljen eller den åskådliga anekdoten. Om vi får veta att 700 000 brittiska soldater stupade i första världskriget är det bara en statistisk uppgift, men hur det verkligen upplevdes förmedlas ypperligt i en episod i Virginia Nicholsons bok Singled out. How two million women survived without men after the First World War: ”En dag år 1917 sammankallades avgångsklassen i en flickskola i Bournemouth högtidligen av den kvinnliga rektorn. Rektorn blickade ut över skaran, där de flesta var sorgklädda eftersom de hade förlorat åtminstone en nära anhörig i kriget, och så sade hon: ’Jag har kommit för att meddela er något fruktansvärt. Det är bara en av tio bland er som kan hoppas på att nånsin bli gift. Det är inte en gissning, det är statistik. Nästan alla de män som hade kunnat gifta sig med er har stupat. Ni får bana er väg i livet så gott ni kan. Kriget har öppnat nya dörrar för kvinnor, men det kommer att finnas många fördomar. Ni får lov att sträva, ni får lov att kämpa’.”
Det är en anekdot med många dimensioner. Rektorns ord drabbar – ganska brutalt, måste man säga – unga kvinnor som redan drabbats av kriget med insikten att de kommer att drabbas ytterligare, men samtidigt pekar de framåt mot det som brukar kallas 1920-talets nya kvinna.
Essäisten är alltid inställd på att kommunicera. Essäisten talar inte nödvändigtvis i jagform men finns ändå där som ett jag, en röst, som talar till läsaren, som bryr sig om läsaren, vill gå i dialog med läsaren. Vetenskapligt skrivande är oironiskt. Först säger man vad man vill säga, sedan säger man det, sedan säger man att man sagt det.
Den essäistiska texten kan tillåta sig en gnutta lekfullhet. Det betyder inte att den populariserar, snarare följer den det motto för företaget Deloitte Touche som jag för många år sedan såg på en annonspelare: ”We don’t make the complex simple, we make it understandable.” Den är inte tesdrivande, den är ofta prövande, undersökande, den kan tillåta sig utvikningar, den strävar inte efter att täppa till varje lucka i resonemangen för den räknar inte med den felfinnande opponenten, utan med en välvilligt intresserad läsare som kan associera vidare.
Någon gnutta av samma tillit kunde kanske få plats också i det vetenskapliga skrivandet?
MERETE MAZZARELLA