Två texter av författaren Kerstin Thorvall
ÅNGESTMASKERAD
Den som lever sambo med ångesten behöver inte spela på hästar och roulette för att få litet skjuts på livet. För oss är tillvaron oavbrutet en thriller, där man aldrig är säker på om isen håller. Eller vem som står och lurar bakom hörnet.
Jag vet, jag känner såna eller har åtminstone hört talas om dem, alltså såna människor, som lever på som om döden och det svarta vattnet inte fanns. Lugnt tittar de i planeringskalendern och ser vad de ska göra i morgon och nästa dag och tisdagen efter semestern och vecka sexton nästa år. Det är som att höra talas om livet i Övre Volta. Nånting mycket exotiskt och annorlunda och dit man nog borde åka någon gång. Men vi hinner inte. Vi har fullt sjå med att hålla ångesten något så när i schack och helst få den att klä ut sig i glada mössor och praktiska överdragskläder, så att man ska slippa skämmas för den.
För det räcker inte med att man ska hålla tre tigrar i badrummet. De får inte heller märkas, de får inte vråla och morra så att grannarna hör. Då kan de klaga för världen och sen kommer Nämnderna.
Det kanske är lika bra att de gör det för resten? Då får ångesten något annat att tänka på. Det gör ingenting om en typ i Kalle Anka-mask och allvarliga skor plötsligt står i tamburen och säger: "Det var från Verket." Eller: "Hur var det här då?" Eller: "Jo. Det var från Kronofogdemyndigheten."
"Goddag och god dag", säger jag. "Jag ser att det är tomten som kommer, får det kanske vara litet kaffe?"
Sådana besök plattar nämligen till ångesten så att den tillfälligt kommer av sig. Synliga, faktiska olyckor och problem gör ångesten förvirrad. Den får konkurrens, den kan förlora greppet.
Ångestens favoritnummer är ju skräck och sömnlöshet som inte har några bevisliga orsaker. Vi som är väl hemmastadda med sorten, vet hur det är att ha andnöd och flämta efter luft i ett stort vackert rum där alla andra gäster andas alldeles utmärkt. Eller att vara så trött och ledsen att man inte kan stiga upp på morgonen. Nej, inte huvudvärk eller mens eller snuva eller att pappa dog igår, utan ändå. Man bara känner att det inte är någon idé att någonsin mer göra sig till med tandborstning och pressad apelsin.
Sånt går bara för sig om man just blivit av med jobbet eller övergiven av sin älskade, men om omgivningen ser en kvinna som är frisk och smal och har det bättre förspänt än de flesta och vägrar att klä på sig, då ska hon inte vänta sig någon förståelse. Bortskämd och egocentrisk är det nu bara att genast rycka upp sig.
Alltså. I såna lägen hälsas alla tomtar och tillsyningsmän som befriare. Och tandvärk, migrän, svår förkylning, magsår, ryggskott, you name it... Och hela tiden är det ångesten förklädd och gömd inne i anständiga kläder.
Jag hörde en gång en äldre och mycket klok präst säga: "Jag vet inte, men ju längre jag lever, desto mer är jag benägen att tro att alla sjukdomar är psykosomatiska."
Ja, varför inte? En ångestriden människa behöver kärlek och förståelse men får det sällan, om det inte finns något verkligt att peka på. Den okamouflerade, oskyddade ångesten kan man egentligen bara ha på mentalsjukhuset. Då kommer de med blommor och konfekt och enkronor (till telefonen) och säger: "Stackars dig."
Men eftersom mentalsjukhus fortfarande har så mycket sämre status än de som sköter kroppen, så är det lyckosamt om man kan få ångesten att se ut som inflammation, hjärtfladder eller mystisk feber.
Jag åkte en gång in för akut blindtarmsinflammation och när jag vaknade ur narkosen fick jag veta att det inte varit något fel på denna tarm. Men sen fick jag sjukhusbakterier i såret och var och feber, så det var inte alldeles förfelat.
I min ungdom drogs jag med en svårbotad äggledarinflammation. Svullet och ont men normal sänka, stämde inte, men sjuk var jag, låg av och till inne på sjukhus. Vid en permission blev jag med barn. Det ansågs vara snudd på ett mirakel, som mina äggledare såg ut, men det ägg som skulle bli min andre son, visste bättre.
Ångesten mådde bra i det vackra sydfranska klimatet, jag ville inte vara kvar där, men kunde inte komma mig för. Tills jag fick en rejäl gulsot och äntligen kunde bestämma mig. Den utdragna gulsotstiden var praktiskt taget ångestfri, det var en vila, trots feber och utmattning.
Men sen blev jag ju frisk och ångesten kunde ta nyfräscha tag. Sen flera veckor har jag ont i magen morgon och kväll och ibland också på natten. Jag vet att det är "bara nerverna", för till slut så vet man alltid det. Dock. Det kan ändå nån gång faktiskt vara något annat, något riktigt, menar jag. Så på fredag ska jag röntgas. Jag känner suget, frestelsen. Att låta mig sjunka ner i ett magsår, en tarmkatarr och inte rå för.
Man rår inte för ångest heller. Men det känns så.
--
TACKSAM?
Tacksam ska man ju vara.
Man kunde ha ryggskott, blåskatarr, ont i lederna, ha tappat glasögonen i golvet och det är fredagkväll. Man kunde vara blind, döv, halt och förlamad i vänstra ansiktshalvan. Man kunde ha blivit av med alla sina tänder. Man kunde vara utan vänner och sömnlös. Man kunde vara galen. Jag vet. Allt det här kan drabba alla åldrar, men troligen blir större ju äldre man blir. Tacksamheten över att kunna sitta, gå, knyta sina egna skoband är mera på sin plats sen man fyllt femtiotvå. Tacksamheten över att någon vill ha sig (mig).
Jag är det. Jag är tacksam över att jag inte har ryggskott, blåskatarr, ont i lederna, har tappat glasögonen en fredagkväll. Jag är tacksam över att jag inte är blind, döv, halt och förlamad i vänstra ansiktshalvan. Jag är tacksam över att jag har några vänner alls och bara är sömnlös ibland. Jag är tacksam över att jag inte är mer galen än jag är. Så mycket och mer därtill har jag att vara tacksam över. Hur obetydliga och oviktiga är då inte några skrynklor på halsen? Man ska vara tacksam över att man har någon hals över huvudtaget. Men jag är inte tacksam över att jag förväntas bli tacksammare för varje år som går. Jag är inte helt igenom säker på att tacksamhet är en odelat positiv känsla. Jag tror att det kan gå inflation i tacksamhet och till slut får man ingenting alls för den. Möjligen en bit tårta till kaffet.