En rättvisa byggd på vänskap
När två parter ingår ett kontrakt eller avtal så förbinder de sig att agera i enlighet med det som bestäms i avtalet, varken mer eller mindre. Om en part bryter sina löften begår den avtalsbrott. Detta gäller även om avtalsbrottet beror på olyckliga omständigheter eller oförutsedda händelser. Så länge parterna inte bryter något löfte begår de däremot inget avtalsbrott, och alltså inget fel. Detta gäller även om avtalet är formulerat på ett sådant sätt att det ensidigt gynnar den ena parten. Den missgynnade parten får i sådana fall skylla sig själv, eftersom den av fri vilja ingått ett ofördelaktigt avtal.
Ungefär så ser den moderna västerländska avtalsrätten ut. Men så har det inte alltid varit, och kanske är det inte heller så vi bör ha det i framtiden. Det hävdar Sacharias Votinius i sin doktorsavhandling Varandra som vänner och fiender. En idékritisk undersökning om kontraktet och dess grund. Enligt Votinius bygger dagens avtalsrätt på ett modernistiskt idéhistoriskt arv enligt vilket människor är skrupelfria egoister och varandras fiender. Detta synsätt vilar, menar han, på flera felaktiga föreställningar om människan och det mänskliga livet. Människor är inte egoister och varandras fiender, utan sociala varelser sammanvävda i ett nät av vänskapsrelationer. I dessa relationer är vi ibland egoistiska, men vi handlar också ofta av kärlek och medmänsklighet. Detta insåg de antika grekiska filosoferna i allmänhet, och Aristoteles i synnerhet. Votinius menar att vi borde lära av Aristoteles och återuppliva både hans människosyn och hans syn på kontraktet.
Aristoteles människosyn återspeglas i hans etik. I denna så kallade dygdetik är det inte – som i mycket av den moderna etiken – handlingen och handlingens konsekvenser som står i centrum. I stället är det individen och individens karaktärsegenskaper som tilldrar sig intresse. För Aristoteles är en god människa den människa som har en god, eller dygdig, karaktär.
Den aristoteliska kontraktsrelationen är utformad med vänskapsrelationen som förebild. Den ska vara båda parter till nytta och den inbegriper ömsesidig respekt. Det innebär att avtalsparterna bör bemöda sig om att formulera avtal som på bästa sätt gynnar båda parter, i stället för att i avtalet tillförsäkra sig själva största möjliga fördelar.
Votinius menar, i enlighet med detta resonemang, att vi borde skapa ett rättssystem som i större utsträckning inriktar sig på att skipa moralisk rättvisa, i stället för att strikt tillämpa vissa ganska fyrkantiga rättsprinciper. Domstolarna skulle i sådana fall inte främst bli uttolkare av ett strikt bindande regelverk. I stället skulle de ha till uppgift att på ett hänsynsfullt och empatiskt sätt skipa rättvisa i enskilda fall. Detta innebär att lagen skulle tolkas flexibelt, eller som Aristoteles säger, rimligt (epieikeia). Den rimliga bedömningen är en bedömning som en god vän skulle göra. Domaren eller domstolen skulle givet en sådan rättsordning döma andra såsom de skulle döma en vän.
Detta synsätt tillhör ett helt annat tankeparadigm än det nuvarande. Enligt det nuvarande rättspositivistiska paradigmet är ”fyrkantigheten” i juridiken nödvändig, eftersom den tryggar objektivitet och förutsägbarhet. Votinius argumenterar med emfas mot rättspositivismen, och menar att den varken är mer objektiv eller skapar större förutsägbarhet än den aristoteliska juridik han själv förespråkar. Anledningen till att så många ändå föreställer sig att så är fallet är enligt Votinius att positivismen fått en paradigmatisk ställning inom juridiken och samhället i stort. Detta innebär att uppfattningens moraliska och ideologiska värdebas tas för så självklar att den blir osynlig. En stor del av avhandlingen ägnas därför åt att åskådliggöra positivismens ideologi, och på så vis påvisa att den inte är värdeneutral.
Positivismens ideologi är en modernitetens ideologi, och moderniteten genomsyrar stora delar av det västerländska samhällslivet. Den kan gestaltas med begrepp som positivism, liberalism, utilitarism och ekonomism. Positivismen är modernismens syn på kunskap och kunskapsinhämtning, liberalismen dess politiska ideologi, utilitarismen dess etik och ekonomismen dess praktiska politik. Rättspositivismen är denna ideologis juridik.
I första hand koncentrerar Votinius sin analys på en kritik av liberalismens grundantaganden. Ett av dessa antaganden är synen på människan som en enhet i sig – en individ med en rad oavytterliga rättigheter. Denna individ är till sin natur en nyttomaximerande egoist. Det sistnämnda slogs fast av 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som genom att vara en av den tidiga modernismens mest inflytelserika tänkare tilldrar sig Votinius särskilda intresse. Hobbes menade att människor ursprungligen levt i ett naturtillstånd där deras liv, i ett allas krig mot alla, var ”korta, obehagliga och våldsamma”. Den enda vägen ur detta miserabla tillstånd var enligt Hobbes att sluta ett slags fredsavtal, ett samhällskontrakt. Genom samhällskontraktet ger människorna upp en del av sin frihet till staten, i utbyte mot att staten skyddar dem som ingått samhällskontraktet från övergrepp. Detta kontrakt gynnar alla parters egenintresse, och maximerar alltså nyttan för alla inblandade.
Samhällskontraktet och den grundläggande människosyn denna idé vilar på har sedan Hobbes, och senare den mycket inflytelserika upplysningsfilosofen John Locke, bildat norm inom både politisk filosofi av neoliberalt slag och inom nationalekonomin, modernismens paradvetenskap. Inom neoliberalismen yttrar sig denna norm i form av en nattväktarstat, i vilken staten endast har till uppgift att skydda medborgarens kropp och egendom. Inom nationalekonomin utgör homo oeconomicus, den genuint egoistiska och ekonomiskt nyttomaximerande människan, den vetenskapliga utgångspunkten.
Denna bisarra människosyn har övertagits av rättspositivisterna, och på så sätt fått genomslag i juridiken. Juridiken har emellertid en betydligt längre historia än både liberalismen och nationalekonomin, och har sålunda formats av många andra influenser än de modernistiska. Votinius visar att inte minst Aristoteles tankar i perioder varit inflytelserika, och påtalar att dagens avtalsrätt präglas av både ett aristoteliskt rättviseideal, enligt vilket kontrakt bygger på vänskap, och ett ekonomistiskt tänkande, enligt vilket kontrakt är en form av bindande löfte mellan fiender. Men då domstolarna sällan är medvetna om den idéhistoriska och etiska grunden för sin argumentation blir denna, enligt Votinius, ofta inkonsekvent och förvirrande.
Genom sitt arbete vill Votinius för det första blottlägga de underliggande ideologierna i juridiken, och för det andra göra klart att avtalsrätten borde bygga på det aristoteliska rättviseidealet. Hans huvudargument för det senare är att det finns starka empiriska bevis för att människan inte bara är egoistisk utan också medmänsklig, men också att rättssamhället måste motarbeta, i stället för att bekräfta och acceptera, människors egoistiska tendenser. Eller, som han skriver: ”En god rättsordning skapar förutsättningar för människor att behandla sina fiender som om de kunde komma att bli deras vänner”.
JOAKIM MOLANDER
paradigm = system av allmänt erkända antaganden och tankemönster