Döp om domarna
I dag finns det i Sverige – om jag har räknat rätt – inte mindre än ett femtontal olika domartitlar, alltifrån hovrättsfiskal till justitieråd. Vissa titlar har anor som går långt tillbaka i tiden, till exempel rådman, medan andra är av senare datum, som lagman. Anmärkningsvärt är att ingen av domartitlarna innehåller ordet ”domare”, sedan tingsdomare, försäkringsdomare och bostadsdomare fått stryka på foten.
Iögonenfallande är också att en rad av titlarna innehåller ordet ”råd”. Till vardags reflekterar vi kanske inte så mycket över detta. Men vad betyder det egentligen att man som domare är ett ”råd”? Historiskt kan man ana att benämningen haft innebörden att vederbörande haft en rådgivande funktion till någon annan, som i vart fall formellt innehaft beslutanderätten. Flera av våra domstolar har också en gång tillkommit som råd till kungen.
När man 1614 inrättade en domstol för hela landet fick denna namnet Svea hovrätt. Man behöver inte ha någon större fantasi för att inse vad orden ”hov” och ”råd” stod för. För övrigt är ”Svea hovrätt” en modern förkortning av ”Kongl. Maj:ts och Rikets Svea hovrätt”.
När det ansågs föreligga ett behov av en revisionsinstans, fick kungen ursprungligen fylla denna funktion. Kungens rätt att ändra hovrätternas avgöranden har visserligen lagts över på Högsta domstolen (inrättad 1789 som Konungens högsta domstol, i vilken kungen hade dubbel rösträtt), men titulaturen på domarna där antyder fortfarande att de har ett slags rådgivande funktion till monarken: justitieråd. Tjänstebeteckningar av det slaget antyder sannerligen ingen självständig ställning.
Den svenska konstitutionen är endast i begränsad omfattning präglad av tankarna om en maktdelning på tre funktioner: den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. De två första funktionerna kan här lämnas utanför framställningen. Vad gäller den dömande makten finns däremot ett och annat att säga. Jag skall emellertid inte nu fördjupa mig i en ideologisk debatt utan konstaterar endast att Sverige – till skillnad från merparten av de västerländska demokratierna – har ett konstitutionellt svagt domstolsväsende. Grunderna härtill är, vågar jag säga utan att besitta någon speciell expertkunskap på området, att söka dels i rötterna från enväldet alltifrån Gustav Vasas tid, dels i en internationellt sett närmast unik misstänksamhet gentemot organ som kan kontrollera den politiska makten. Om man vill åstadkomma en förändring i riktning mot ett självständigare och mer oberoende domstolsväsende är det självfallet i första hand reformer som tar sikte på det senare förhållandet som skall till. Men man skall inte underskatta den betydelse som de yttre formerna – domartitlar, domstolsbenämningar etc. – har när det gäller att skapa och upprätthålla en bild av domstolarna antingen som lydiga redskap för den politiska makten eller som självständiga garanter mot övergrepp från dennas sida.
Ett steg på vägen mot ett modernt, västerländskt präglat domstolsväsende är därför enligt min mening ett avskaffande av gamla begrepp med rötter i stormaktstidens envälde. Allt som till sin form knyter domstolarna och domarna till begrepp som ”hov” och kungens ”råd” bör mönstras ut och ersättas av beteckningar som framhäver domstolarnas och domarnas oavhängighet.
Det finns även en annan omständighet som enligt min mening bör leda till att de nuvarande domartitlarna ifrågasätts. I mycket stor omfattning är titulaturen knuten till domarkarriären och till det förhållandet att vi har befordrade och obefordrade domare. Om man bortser från justitieråden, är alla karriärsteg inom kretsen ordinarie domare upphängda på ett administrativt ansvar; ju större ”verksamhetsansvar”, desto finare titel. För den oinvigde kan detta lätt ge sken av att det finns under- och överordnade domare. Men så förhåller det sig tack och lov inte, utan varje enskild domare är suverän i sin yrkesutövning, oavsett om han eller hon är rådman eller justitieråd. En titel som ”chefsrådman” är sannerligen inte ägnad att understryka detta förhållande!
Detta ger ytterligare en utgångspunkt för en titelreform. Vad domarens titel skall ange är att han eller hon är innehavare av ett domarämbete, inte att vederbörande har administrativt ansvar. För den rättssökande allmänheten torde det vara helt ointressant om den som skall döma är myndighetschef eller inte. Och vill man stärka domarkårens anseende, skall man inte framhäva chefsfunktionen; denna finns i alla verksamhetsgrenar, offentliga som privata. Det som skall hållas fram är själva ämbetet som domare. Det är nämligen helt unikt.
En sista kritisk synpunkt på våra nuvarande domartitlar är att de inte är könsneutrala. De har uppenbarligen sina rötter i en tid då det var otänkbart med kvinnliga domare. En kvinna kan visserligen vara ”råd” eller ”president” lika väl som en man, men det är knappast något titlar som ”rådman” eller ”lagman” signalerar.
Med dessa utgångspunkter vill jag föreslå att alla ordinarie domare tilldelas titeln ”domare” rätt och slätt.
Eventuellt kan man tänka sig att hänga på namnet på den domstolsinstans som man arbetar i. Nackdelen med detta är emellertid att titeln lätt blir lång och otymplig.
För icke ordinarie domare kan man tänka sig bestämningar som assisterande, biträdande eller liknande.
Domarens funktion i det hierarkiska systemet kan man självfallet inte bortse från. På något sätt måste man kunna ange vem som till exempel i administrativt hänseende är chef för en domstol. Detta kan dock ske utan att själva titeln påverkas. Tillvägagångssättet blir då att man i fullmakten anger att vederbörande inte bara utnämns till domare utan att han eller hon även tilldelas en viss administrativ befattning. En sådan upplysning har inget med domartiteln att göra; den tjänar endast till att internt reglera domarens plats i domstolens organisation (och hans eller hennes lön).
Vill man gå ett steg längre i nyskapandet kan man, med hänvisning till vad som tidigare sagts i denna artikel, även döpa om en del av domstolarna i syfte att få bort anknytningen till ”hovet” med mera.
Hovrätt skulle då kunna bli överrätt och kammarrätt bli förvaltningsöverrätt. En sammanslagning av de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna skulle ytterligare förenkla i detta avseende. Möjligen skulle man i ett sådant sammanhang också kunna döpa om tingsrätt till underrätt.
PER ERIKSSON