Flickkonst
Maria Lindberg, Anna Maria Ekstrand och Helene Billgren fick i början av 1990-talet alla gå under beteckningen flickkonstnärer. Begreppet uppfattades som nedvärderande. Men recensenterna använde det ändå.
De menade att konstnärerna utforskade en flickvärld, något som de manliga recensenterna själva inte kände till och som de ställde sig undrande eller främmande inför, säger Kajsa Widegren, Göteborgs universitet.
Kajsa Widegren har en längre tid intresserat sig för mötet mellan konstnärlig gestaltning och konstruktioner av ”flickan”. I sin avhandling i genusvetenskap Ett annat flickrum tar hon sig an de tre konstnärerna, som med sina bilder utmanar traditionella föreställningar om flickor och sexualitet. Sexuella övergrepp är ett av de teman som hon ser i deras verk. Det är ett samhällsproblem som var mycket närvarande i den offentliga debatten under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, och det var något som både konstnärerna och recensenterna måste förhålla sig till. Kring sexuella övergrepp mot barn fanns olika konflikter, exempelvis sådana som handlar om tolkning och tolkningsföreträde.
Kajsa Widegren försöker göra diskursanalys på bilderna. Samtidigt undersöker hon hur recensenterna tagit emot bilderna och hur de med sina texter skapar förståelse och avgränsar tolkningsmöjligheter. Hon menar att betraktaren av bilderna ställs inför tolkningsdilemman som påminner om konflikten mellan å ena sidan en radikalfeministisk diskurs kring flickor som utsatts för sexuella övergrepp och å andra sidan en trovärdighetsdiskurs till försvar för män som anklagas för sådana övergrepp.
Begreppet ”flickkonst” är problematiskt. Att antyda att vuxna kvinnor är flickaktiga i en kultur som premierar vuxen professionalitet kan ha sexistiska motiv.
I vissa texter används det här begreppet väldigt nedvärderande. Konstnären ses till exempel som en obstinat flicka i sandlådan, och det gör tematiken ogiltig för konsten att ägna sig åt. Det konstnärliga uttrycket blandas samman med frågan om kvotering av konstnärsfältet.
Kajsa Widegren ser ändå att det finns något angeläget i begreppet. Hon använder flickrum och flickrums estetik som metafor för att utforska flicktematiken utan att underordna någons uttryck.
I Maria Lindbergs fall handlar flickrummet om hur rumskänslan skapas. Anna Maria Ekstrand använder saker som Barbiedockor och andra leksaker hämtade från flickrummet. Helene Billgrens konst förhåller sig till både tid och rum. Den utspelar sig i ett odefinierat 1950–60-tal, en säkrad zon med möjlighet att vara feminin.
Flickrumsmetaforen är en feministisk metafor. Den är placerad i spänningsfältet mellan Virginia Woolfs ”ett eget rum” som står för frihet och Eve Kosofsky Sedgwicks ”epistemology of the closet” som mer handlar om det slutna rummets osynliggörande. Flickrummet kan ses som ett utrymme där barnet skyddas från vuxnas sexuella aktiviteter, en materiell frizon som tillåter avskiljande från samhällets betvingande normer kring kön och sexualitet, eller en inlåsande garderob som står för en dominant familjestruktur som kan möjliggöra övergrepp.
Jimmy Sand