Falska minnen och hjärterop
SÄKERHETSLINA
”Minnet, vårt minne är en förunderlig sak – nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt, försvagande, tröstande men framför allt oumbärligt.”
I flickskolan läste vi Flickan i frack och när jag gick i Karolinska läroverket, där Hjalmar Bergman hade gått ett drygt halvsekel tidigare, läste jag för första gången Clownen Jac. När jag hade kommit till det sista ordet ”frånfälle” minns jag att jag genast började läsa om boken från början igen.
Minnet av akrobaterna Mac och Jac Tracbac har påverkat hela mitt liv. Så ofta någon har velat lyssna har jag berättat om den gastkramande händelsen den där kvällen när Jac blev Clown Skräck. Så här berättade jag den senast för min yngsta dotter:
Jac och Mac var två akrobatclowner som uppträdde på cirkus och jag tror till och med att de kallade sig tvillingbröder fast de inte alls var släkt. Mac var den skickligare och djärvare i trapetsen och Jac var den som lockade skrattsalvor från publiken med sina misslyckade försök att göra likadant.
Så en kväll när Mac som vanligt djärvt kastade sig mellan två trapetser tappade han taget och föll handlöst till marken och blev liggande livlös i sågspånet. Publiken skrek av skräck och rörde sig oroligt hit och dit när några av cirkusens män rusade in och bar ut Mac. Jac gick fram till gropen i sågspånet och slog ut med händerna i en förtvivlad gest. Då rusade cirkusdirektören fram till honom och frågade skämtsamt vad han letade efter samtidigt som han viskade i Jacs öra:
– Slå volter! Gör vad du vill! Skratta! Skrik! Men gör något så att publiken får skratta.
Och den stackars Jac som väl trodde att det inte var så farligt med hans kamrat började slå volter och hoppa jämfota och skrika och yla och kasta sig mellan trapetserna på dödshöjd. Numret blev en succé och föreställningen var räddad.
Men efteråt fick Jac veta att hans vän var död. Han hade legat död där ute i kulisserna medan Jac skrattade och roade publiken i manegen.
Rädslan hade givit honom en adrenalinchock som gjorde att han överträffade sig själv i lustigheter. Så blev han Clown Skräck och för att kunna uppträda och göra sitt bästa måste han bli skrämd av något. Hans berömda clownskrik kom ur den djupaste skräck.
Så minns jag Clown Skräck, utan skuld. Stackars Jac, ett sådant tragiskt människoöde.
Ända tills den dag då min dotter kommer springande med Clownen Jac och ropar:
– Du har berättat fel. Du har glömt det viktigaste. Med stigande förvåning läser jag om hur Jac och Mac blir alltmer oense om Macs djärvaste nummer där han slår volter mellan trapetserna. Jac försöker tvinga honom att använda säkerhetslina därför att han är rädd att Mac ska falla. Mac vägrar gå med på någon säkerhetslina och fortsätter att arbeta utan lina även på hög höjd.
Men Jac står inte ut med att se kamraten oförväget leka med döden. Eller står han inte ut med sin egen rädsla? Eller är han helt enkelt avundsjuk på den andres mod och djärvhet?
Han konstruerar själv en säkerhetslina med en kraftig stålfjäder som svikt. Sedan kräver han att Mac ska använda den. Till slut går han till polismästaren i staden där de ska uppträda och talar om hur farligt numret är och kräver att polismästaren ska beordra Mac att använda linan.
Och så tvingas Mac att den där kvällen använda Jacs säkerhetslina. Linan tänjs för mycket i luftsprånget, öglar sig kring Macs hals och stryper honom. Några ögonblick dinglar han i luften med knäckt hals tills han faller död ned i sågspånen.
Hur har jag inte själv tillverkat säkerhetslinor till mina barn som strypt dem. Av välvilja har jag gjort det.
Därför att världen där ute är farlig. Därför att jag inte står ut med min oro. Därför att jag inte kan vara med när de kastar sig mellan trapetserna. Jag vet inte ens vilka trapetser det är eller på vilken föreställning. Därför att jag har en skräck i mig som jag inte vet var den kommer ifrån. Därför att jag inte står ut med den.
De skrattar åt mig, men min makt är stor. Kärlekens farliga förklädnad. Världen är ond.
Mitt minne var bedrägligt men oumbärligt. Jag hade hela tiden trott att Jac inte kunde rå för det som hände. Att han var i god tro och hade varit idel välvilja och blev ett oskyldigt offer för cirkusdirektörens cynism. Jag hade trott att Jac var utan skuld. Så tröstande.
Vem var han, Jac, egentligen? Vem var jag som läste om honom den där våren på 50-talet? Vem ville jag vara? Ett oskyldigt offer. Någon utan skuld. Minnet är illfundigt.
Birgitta Lindqvist
HJÄRTATS ROP
Om natten kan jag ofta ligga vaken
och längta efter något, som jag minns:
en hand, som smeker varm och mjuk och naken,
en röst, som mumlar milt: ”Min lille prins”...
Och någonstans i hjärtat, övergivet
en barnröst ropar, som en gång var min.
Var är du? Finns du ännu kvar i livet?
Jag ville ha en hand att hålla... din!
Min hand är ensam, och min mun förseglad
av år sen dess, som virvlat snabbt som flarn.
Och dörren in till dig är låst och reglad,
(bevars, jag är ju vuxen: ”stora karln”)
Och vid dess regel rör jag alltmer sällan,
fast hjärtat ville styra handen dit.
De gångna årens spöke står emellan!
Till dig blir vägen längre, bit för bit...
Johannes Edfelt