Acetylsalicylsyra
En allmän uppfattning om Aspirin har länge varit att det var Felix Hoffmann på läkemedelsföretaget Bayers farmaceutiska laboratorium som var upphovsman. Uppmanad av sin reumatiske far, som ville slippa biverkningarna från natriumsalicylat, skulle Hoffmann ha syntetiserat substansen. Det finns anledning att ifrågasätta detta påstående. I en artikel från 1949 skriver Arthur Eichengrün att det var han som instruerade Hoffmann att syntetisera acetylsalicylsyra, med avsikten att hitta ett salicylsyraderivat utan de typiska biverkningarna illamående, tinnitus och irritation av magslemhinnan. Enligt Eichengrün, som var Hoffmanns chef, skulle Hoffmann ha utfört syntetiseringen utan att veta avsikten med substansen. Eichengrün, som var jude, hade också fem år tidigare, när han var fånge i Theresienstadt, skrivit ett brev till Bayer där han gjorde anspråk på den då nästan femtio år gamla upptäckten. Brevet gav dock inget resultat.
Eichengrün var närvarande när farmakologichefen Heinrich Dreser lät utföra testerna. Eichengrün såg att acetylsalicylsyran var överlägsen alla andra substanser och ville starta kliniska studier. Dreser trodde, felaktigt, att substansen var skadlig för hjärtat och motsatte sig kliniska studier. Övertygad om potentialen hos acetylsalicylsyra provade Eichengrün den på sig själv och observerade inga biverkningar. I smyg, och med hjälp av en kollega, genomfördes en mindre klinisk studie. Resultaten var oerhört uppmuntrande, och fler fördelar med preparatet upptäcktes. En tandläkare hade gett preparatet till en febrig patient med tandvärk. Mycket snabbt släppte tandvärken; aldrig tidigare hade en smärtlindrande substans verkat så snabbt. Effekterna bekräftades på fler patienter varefter en rapport tillställdes Bayers ledning. Eichengrün ansvarade för att kliniska studier utfördes vid flera framstående kliniker och det framgår klart i originaldokumenten att han ledde verksamheten.
Eichengrün var en enorm tillgång för Bayer. Han utvecklade ytterligare ett antal läkemedel men även cellulosaacetat och konstsilke. Han lämnade emellertid Bayer år 1908 för att starta ett eget kemiföretag i Berlin. Det var först 1934, ett år efter att Adolf Hitler kommit till makten, som historien reviderades till Hoffmanns fördel. Det var naturligtvis omöjligt för en jude att påtala att han blivit orättvist behandlad; att hålla en låg profil blev en överlevnadsstrategi. Hans företag blev ”övertaget” av andra ägare år 1938, men tack vare att han var gift med en ”arisk” kvinna kunde han undgå att bli fängslad ända till 1944. Då, vid 78 års ålder, blev han internerad 14 månader i Theresienstadt. Eichengrün dog i Berlin den 23 december 1949, samma månad som artikeln där han redogjorde för upptäckten av acetylsalicylsyra publicerades. Vad han aldrig fick veta var att det skulle dröja ytterligare ett halvt århundrade innan han fick sitt rättmätiga erkännande. Det publiceras faktiskt än idag böcker och artiklar där Hoffmann förbehållslöst anges som upptäckare.
Enzymet cyklooxygenas (COX) styr syntesen av prostaglandiner, och acetylsalicylsyra verkar genom att blockera detta enzym. Denna upptäckt gjordes av den brittiske farmakologen John Vane. De svenska forskarna Sune Bergström och Bengt Samuelsson kunde senare visa hur prostaglandinernas struktur såg ut. De tre belönades 1982 med Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina upptäckter. Prostaglandiner är en grupp hormoner som produceras lokalt i kroppen och har kort halveringstid. De har flera funktioner i kroppen, bland annat överföring av smärtinformation till hjärnan, reglering av kroppstemperatur och styrning av inflammatoriska processer. Genom att acetylsalicylsyra hindrar bildandet av prostaglandiner dämpas smärta, feber och inflammatoriska tillstånd.
Acetylsalicylsyra användes flitigt som febernedsättare under spanska sjukan som härjade i Europa 1918–1919. Febern berodde i detta fall på förhöjda nivåer av prostaglandinet PGE2 i hjärnan. På femtiotalet var acetylsalicylsyra den mest använda smärtlindraren, och tack vare den utbredda användningen kunde så småningom en annan egenskap hos acetylsalicylsyra upptäckas. Små mängder motverkar blodets koagulation och detta innebär minskad risk för hjärtinfarkt och stroke. Effekten i detta fall beror på att COX blockeras och bildningen av prostaglandinet tromboxan avstannar. Tromboxan binder blodplättarna till varandra med blodkoagulation som följd. Detta är livsviktigt vid en yttre skada på ett blodkärl, men en felaktig blodkoagulation i blodkärlen får förstås ödesdigra konsekvenser. Acetylsalicylsyra används numera som förebyggande behandling för att förhindra hjärtinfarkt och stroke. För personer med diagnostiserade hjärtsjukdomar minskar risken för hjärtinfarkt och stroke till en femtedel. Friska människor kan ordineras en låg dos som förebyggande behandling. Det senare anses dock diskutabelt, dels för att nyttan är relativt liten, dels för att biverkningarna i form av retad magslemhinna riskerar att bli kroniska vid långvarig behandling. Även om det tidigare sagts att acetylsalicylsyra inte retar magslemhinnan på samma sätt som salicylsyra, kan känsliga personer få symptom. Likaså kan långvarig behandling ge upphov till retning.
Efterfrågan på acetylsalicylsyra sjönk efterhand som nya preparat infördes. Paracetamol introducerades 1956 och följdes av ibuprofen 1969. Dessa preparat var i vissa fall bättre än acetylsalicylsyra, men den huvudsakliga fördelen låg i att de inte retade magslemhinnan. Efter att acetylsalicylsyrans antikoagulationsegenskaper upptäckts ökade åter användningen av preparatet. Mer än hundra år efter dess upptäckt är acetylsalicylsyra fortfarande ett värdefullt och efterfrågat läkemedel.
Acetylsalicylsyra är idag världens mest använda läkemedel med över hundra miljoner användare och en årsproduktion på 40 000 ton. Tillverkningen sker genom att salicylsyra behandlas med ättiksyraanhydrid. Tillkomsten av Aspirin är ett typiskt exempel på hur en naturprodukt med medicinska egenskaper, i detta fall från salix-arter, förädlas till ett effektivt läkemedel. I många fall har ursprungssubstansen nackdelar i form av biverkningar och kanske även svag effekt. Genom att modifiera molekyler som naturen försett oss med kan vi framställa effektiva läkemedel. Salicinet i salix har en väldigt bitter smak, i klass med kinin, och salicylsyra har som tidigare nämnts en retande effekt på magslemhinnan. Det förädlade läkemedlet, acetylsalicylsyra, har dessa negativa egenskaper i betydligt mindre utsträckning. Vägen från örtavkok till läkemedel har i detta fall varit väldigt kort.
Johan Wennerberg