Universitetets idé
Universitetet är den av våra samhällsinstitutioner som åtnjuter högst förtroende hos allmänheten. Idag är högskolan en av de största statliga sektorerna med över 70 000 anställda och hundratusentals studenter. Förhoppningarna som knyts till forskningens och den högre utbildningens bastioner är skyhöga. De förväntas förmedla och frambringa avancerad kunskap, vara motorer i en regional och nationell ekonomi, tjäna som kritiska instanser och forum för nytänkande. Världen över satsas det följaktligen enorma belopp varje år på universitet.
Ändå tornar orons moln upp sig. Det finns starka röster, rentav i styrelser för vårt lands största lärosäten, som vill snäva in universitetens uppdrag genom att förvandla dem till lokaler för lönsamma patentmakare. Samtidigt hotar ett än mer radikalt ifrågasättande. En motrörelse, anförd av världens allra mäktigaste, underkänner rationell argumentation och själva den vetenskapliga metoden. I ett postfaktiskt tillstånd har universitetet ingen uppgift.
Eller också är det just i ett sådant tillstånd som universiteten behövs som mest. Om så är fallet handlar det inte bara om att slipa argumenten för förnuft och vetenskap, utan om att formulera övertygande argument för universitetets mål och mening. Kan det vara så att universitetet alltför länge har tagit sig självt – sin uppgift, sin status, sin finansiering – för givet? Att det har varit alltför omhuldat och välförsett för att behöva rättfärdiga sin existens?
Den som anfäktas av sådant tvivel kan söka stöd i den rikhaltiga akademiska reflexionslitteraturen. Här finns många insikter att hämta. Historiskt sett växte denna genre fram under det sena 1700-talet, en period när universitetet av upplysningsfilosofer, naturforskare och andra progressiva krafter dömdes ut som en sömnig och antikverad inrättning. Men i stället för att helt lägga ned den medeltida lärdomsanstalten – det var ett alternativ som faktiskt övervägdes – fanns det ett antal tänkare, huvudsakligen tyskar, som föresatte sig att omdefiniera universitetets grunduppdrag. Enligt dem skulle universitetet hädanefter inte bara vidareföra de gamla sanningarna; det skulle frambringa nya. Här föddes det moderna universitetet. Redan från början fanns det olika uppfattningar om hur det skulle utformas, och diskussionen har fortsatt sedan dess.
I Universitetets idé har idéhistorikern Thomas Karlsohn fångat denna fortlöpande reflexion i 16 nyckeltexter från de senaste tvåhundra åren. Karlsohn står själv för urval och översättning, och har därtill skrivit en lång och kunskapsrik introduktion till universitetet och dess historia.
Karlsohn har hämtat sina källtexter ur de två tongivande intellektuella traditionerna på området, den tyska och den anglosaxiska. Eftersom de nyare texterna, direkt eller indirekt, refererar till de äldre blir antologin också till ett långt samtal som spänner över epokerna. Det är fascinerande att följa hur universitetets kardinalfrågor ständigt återkommer, samtidigt som varje tid har sina speciella problem. Urvalet är alltså välmotiverat men innebär också en begränsning. Romanska röster, från José Ortega y Gasset till Jacques Derrida, får vi exempelvis inte ta del av.
Antologin inleds med två urtexter från 1800-talet: Wilhelm von Humboldts ”Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna i Berlin” (1808/1810) och John Henry Newmans ”Idén om ett universitet” (1852). Humboldts memorandum har kallats för det mest diskuterade dokumentet i universitetets historia. I denna korta text satte Humboldt sina akademiska principer på pränt. Universitetet ska vara en plats där vetenskapen i dess djupaste, vidaste och renaste mening har sin hemvist, menade Humboldt. Det innebar att universitetets centrala uppgifter måste vara forskning och bildning, inte endast kunskapstradering och yrkesutbildning. Därutöver framhävde han nödvändigheten av akademisk frihet och föreningen av forskning och undervisning.
Den anglosaxiska traditionen har löpt i delvis andra spår. Den har sitt ursprung i kyrkomannen Newmans idéer. Universitetet utgör, skrev han, ”en plats för undervisning om den universella kunskapen”. I likhet med Humboldt tog han parti för bildningen och studiet av klassiska texter. I motsats till den tyska traditionen saknades det dock hos honom en elaborerad tanke om forskningens roll i kunskapens dynamik. Inte heller drog Newman i härnad för den akademiska friheten. För honom var kunskapstillägnelsens fostrande och formande aspekt överordnad.
Newmans betydelse består i att han lade grunden för den tradition av liberal education som så länge har varit ett viktigt inslag i högre utbildning i framför allt Nordamerika. Med detta förstås de breda inledande studier som föregår specialisering och yrkesinriktning och i stället har som syfte att främja intellektuell mognad och personlighetsdaning. Vad detta innebär mer precist, och hur denna bildningsmission ska kombineras med universitetets andra uppdrag, har varit föremål för omfattande diskussioner under mer än hundra år.
Att det har rört sig om meningsutbyten kan två exempel illustrera. År 1930 pläderade Abraham Flexner för att universitetet skulle vara en institution med det rena sanningssökandet i högsätet. Drygt tre decennier senare, 1963, menade Berkeley-rektorn Clark Kerr att Flexners vision var överspelad och att efterkrigstidens massuniversitet bäst beskrevs som ett antal löst sammanfogade enheter med olika funktioner – ett ”multiversitet”. En annan stridsfråga har gällt själva innebörden av liberal education, i synnerhet under det ”culture war” som tog sin början under 1980-talet. Allan Bloom förordade fördjupade studier av en begränsad uppsättning hallstämplade västerländska klassiker. Han fick mothugg av en annan filosof, Martha Nussbaum. Hon argumenterade för att pensumet måste breddas och att en förmåga att leva sig in i det främmande var avgörande för en allsidig medborgerlig fostran.
Frågan är om vi redan nu kan få en skymt av framtidens universitet. Kanske är det inte alls den amerikanska eller den europeiska utvecklingen som kommer att bli den mest angelägna att följa. Antologin The transnational politics of higher education öppnar ett vidare perspektiv. Ett grundbudskap i den boken är att universitet världen över har dragits in i den globala konkurrensen. Det har underlättat studentutbyte, stimulerat forskningssamarbete och drivit på den vetenskapliga produktiviteten. På samma gång har universiteten blivit kraftcentraler i en innovationsdriven ekonomi. Ämnen och kunskapsfält som inte anses kunna bidra till den ekonomiska tillväxten för en alltmer tynande tillvaro.
Det finns tendenser som är än mer bekymmersamma. Några av de mest framgångsrika universiteten har kunnat frodas i djupt auktoritära stater, som Ulrika Björkstén nyligen skildrade i en serie avslöjande reportage i radions Vetandets värld. Nanyang Technological University i Singapore och King Abdullah University of Science and Technology i Saudiarabien är bara två exempel på lärosäten som de senaste åren har klättrat snabbt på de internationella rankningslistorna. Där triumferar den hårda upplysningens teknisk-instrumentella nytta över den mjuka upplysningens demokratiska och humanitära värden. Och det kan mycket väl vara där som det tjugoförsta århundradets idé om universitetet tar form i detta nu.
JOHAN ÖSTLING