Skolbiblioteken
Trots att det sedan 2011 står i skollagen att alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek går utvecklingen långsamt. Mer än var tionde elev saknar helt bibliotek på sin skola och hälften av landets elever saknar tillgång till ett bemannat skolbibliotek.
Det är en ständig kamp om vem som ska ta ansvar för att driva utvecklingen. Rektorer tycker att de saknar ekonomiska resurser medan politiker och huvudmän anser att det är rektorernas skyldighet att se till att det finns ett skolbibliotek. En viktig del av problematiken är också att skolbiblioteket på många håll inte har någon klar plattform. Skolbiblioteken hör inte alltid till utbildningsförvaltningen, utan ingår ibland i kultur- och fritidsförvaltningens verksamhet. Det förekommer att skolbibliotekarier arbetar på tre, fyra olika skolor och att de inte har någon rektor som chef.
Den största utmaningen för att få igång utvecklingen ligger i att ändra synsätt på vad ett skolbibliotek med en utbildad bibliotekarie kan innebära för elevernas lärande. Att analysera och kritiskt värdera olika typer av texter samt söka, välja och hantera information är förhållandevis nya och viktiga förmågor som är lätta att få syn på i läroplanen och som behöver ges större utrymme i undervisningen. Lärare är inte per automatik utbildade i detta. Det är däremot bibliotekarier, som därför kan bidra med undervisning i medie- och informationskunskap (MIK).
Skolbibliotekarien ska inte behöva marknadsföra sig själv, utan ska ses som en naturlig resurs i skolan. För att det ska lyckas är den viktigaste förutsättningen att bibliotekarien får mandat från en intresserad och kunnig skolledare.
I Växjö kommun, som fått utmärkelsen "Skolbibliotek i världsklass" av fackförbundet DIK, har man satsat på att anställa skolbibliotekarier som finansieras direkt av förvaltningen och inte ingår som en del av skolans budget. Skolbibliotekarierna arbetar med läsning och läsfrämjande, med bokprat och boksamtal. De arbetar med MIK för att eleverna ska bli ifrågasättande och kritiska informationskonsumenter. Det har inneburit att både rektorer och pedagoger insett att skolbiblioteket kan medföra mycket positivt för elevers lärande. Det ska inte bara vara ett rum dit man går för att få tips på böcker som man kan låna.
Det är viktigt att få tid till gemensam planering, även om det pågår en ständig kamp om tiden i skolan. Det är en förutsättning att skolbibliotekarier och lärare får mötas med sina respektive kompetenser. Skolbibliotekarien kan med sin kompetens ge stöd till ett undervisningsområde och arbeta med analysförmåga, begrepp, informationssökning och källkritik. Det ger goda förutsättningar för en ökad måluppfyllelse och är lika betydelsefullt från de första skolåren till de sista. Vi lever i digitaliseringens tidevarv och det finns ett stort behov att ta med många infallsvinklar i skolämnena.
Det kan uppstå en del svårigheter i samarbetet mellan lärare och bibliotekarier. Lärare är vana att vara ensamma med eleverna i deras lärsituationer. Att vara flera inblandade i undervisningen, till exempel vid en planering med svensk- och SO-lärare om en historisk epok, är en utmaning för både pedagoger och bibliotekarier.
Lärare slänger sig gärna med pedagogiska termer, som till exempel LPP (Lokal pedagogisk planering) och ELK (En läsande klass). Även bibliotekarier har med sig sina termer från biblioteksvärlden. För ett gott samarbete är det viktigt att man skaffar sig gemensamma begrepp.
Bibliotekarien har sin utmaning i att vara med i "skolpulsen", allt ska gå ganska snabbt och göras inom bestämda tidsramar. Att komma från folkbiblioteket till ett skolbibliotek kan vara ganska omruskande och pulshöjande. Här råder dessutom inte frivillighetens lag, utan elever ska göra, läsa, skriva och undersöka, pang på! Det gör att man får en förändrad roll, man ska kunna säga till elever som inte gör riktigt vad som är tänkt. De hoppar, studsar, svär och klättrar på väggarna i värsta fall. Hur gör man då? Klart att man kan säga till, men ska man "skvallra" för de lärare som har eleven? Ska man bli arg? Vad ska man använda för tilltal? Problemen med ordning finns förstås på folkbiblioteken också, men inte i samma utsträckning. Att förmedla litteratur och mediekunskap bygger på förtroende och det behöver man förankra genom att vara en naturlig del av arbetet på skolorna.
Det har alltid varit en utmaning att få barn och ungdomar att läsa. All den lättillgängliga underhållningen som finns på internet gör utmaningen ännu större. Barn och ungdomar är vana att byta aktiviteter i den takt de själva väljer, medan skolan vill få eleverna att läsa och bearbeta det som händer i boken, skriva, läsa och skriva igen. Det kräver målmedvetet och engagerat arbete. Högläsning i början på en bok är ett bra sätt att få igång engagemanget och lusten att fortsätta. Boksamtalet, helst i smågrupper, kan därefter hjälpa eleverna att hitta sina inre bilder och bli intresserade av att läsa vidare, förstå mer och kunna ställa frågor till texten.
Skolbibliotekarier vill bli tillfrågade om förslag på böcker vars genretillhörighet och teman kan passa det läraren är ute efter. Men det är viktigt att också läraren har god kunskap om vilken litteratur som finns, svensk-lärare måste hänga med i bokutgivningen och vad som dyker upp på film och rör sig i barnens och ungdomarnas värld. Utgivningen är riklig och det gäller att tillsammans vaska fram det bästa så att eleverna kan lotsas till det de vill och behöver. Det är klart att det är de vuxna i skolan som ska vara de bästa förebilderna - att man visar och pratar om böcker man själv läser för att få alla elever att förstå att det är så spännande, intressant och underhållande att läsa.
ANN LÖWBEER