Skolan och Strindberg
”Ingen av Strindbergs efterföljare har uppnått så glänsande resultat som han själv, mästaren.”
Så avslutade gymnasisten Albin Lind sin examensuppsats om författaren August Strindberg. Året var 1912, knappt ett halvår efter författarens död.
Långt senare, år 1960, avslutar gymnasisten Lisbeth Hagman sin uppsats med: ”För mig och, som jag tror, för många andra, framstår han [Strindberg] som den oöverträfflige, ouppnåelige och sanne författaren.”
Trots vissa skillnader i stil och innehåll är de båda uppsatserna väldigt lika, och beträffande uppfattningarna om August Strindberg och hans författarskap är de i stort sett identiska. Båda hyllar den store, stridbare och oerhört produktive ”titanen” i svensk litteratur.
Ändå mottogs uppsatserna helt olika av sina respektive skolsystem. Albins lärare gav honom betyget stort C, medan Lisbeths beundran premierades med ett litet a.
Det är uppenbart att stackars Albin uttryckte en bild som inte gillades av 1912 års litteraturlärare, medan samma funderingar fick beröm i 1960-talets skolkultur. För August Strindberg kan alltså 50 år innebära skillnaden mellan förkastlig och ”oöverträfflig”.
Hur kan den offentliga skolbilden av en författare förskjutas så grovt? Vem bestämmer agendan för litteraturundervisningen, och hur påverkar det utbildningssystemet som sådant?
Om detta handlar doktorsavhandlingen Likt och olikt. Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet, skriven av litteraturforskaren och lärarutbildaren Sten-Olof Ullström. Avhandlingen bygger på ett stort material och ett synnerligen gediget arbete där Ullström har analyserat 300 gymnasieuppsatser om August Strindberg åren 1912–1960, och sedan jämfört deras Strindbergsbild med den i de samtida läroböckerna i litteratur.
Resultatet blir en berättelse som sträcker sig långt utöver Strindbergs författarskap. I Likt och olikt lyckas Ullström synliggöra några av litteraturundervisningens kanske viktigaste problem, då såväl som nu, nämligen att skolans institutioner alltid upprätthåller den dominerande kulturens värderingar och attityder. Och att undervisning alltid är en fråga om makt.
August Strindberg lyftes in i läroböckerna redan under 1880-talet, dock i all korthet och med väldigt stora reservationer. Några få och på den tiden helt dominerande litteraturforskare och läroboksförfattare tonade ned det satiriska och samhällskritiska i hans författarskap, liksom senare även hans naturalistiska och expressionistiska dramatik. I stället tog man fasta på verk som Mäster Olof och Svenska öden och äventyr, och framställde honom som en historisk författare.
Denna bild går igen i gymnasisternas uppsatser från den tiden. Bilden rimmar också väldigt väl med den offentliga hållning och de litterära ideal som samtidigt odlades inom läroverkskulturen.
Läroverket var redan från början en uttalat elitistisk och segregerande skolkultur vars syfte var att bilda medelklassen enligt rådande ideal. Litteraturundervisningen följde en starkt nationalromantisk estetik, där litteraturens uppgift ansågs vara att förmedla och stärka nationens självbild. I det sammanhanget hade Strindberg och andra moderna författare föga existensberättigande.
Det skapades en så kallad skolbild av Strindberg, som konserverades i många årtionden framöver, trots att resten av samhället fortsatte att utvecklas.
Ullström noterar att bland de knappt 300 gymnasieuppsatserna är det väldigt få som inte håller sig strikt till läroverkens bild av Strindberg. Det är mer eller mindre läroboksliknande texter som okritiskt återger skolans kulturella och litterära värderingar.
Först vid 1960 händer det något. Hälften av det årets uppsatser visar upp ett betydligt mer personligt tilltal, och många elever uttrycker åsikter och värderingar som inte omedelbart kan spåras till kurslitteraturen.
Uppenbarligen hade tidens samhällsklimat och de gryende revolterna börjat överrösta det gamla och stela läroverksidealet. Samtidigt var den vittrande bildningsborgen, som bara åtta år senare skulle reformeras i grunden, plågsamt medveten om sin kommande upplösning och hade kanske redan börjat släppa lite på tyglarna.
År 1968 reformerades skolsystemet. Läroverken försvann och det bildades ”en skola för alla”. Läroböckerna visade under 1960-talet upp en mer nyanserad och komplex bild av Strindberg. Hans tidigare så kontroversiella texter lyftes fram och undervisningen var mer öppen.
Men den tendensen fortsätter enligt Ullström tyvärr inte under resten av århundradet. Dagens utbildningsmiljöer påminner i vissa avseenden starkt om den äldre gymnasiekulturen, med slutna undervisningsmiljöer där eleverna läser, skriver och samtalar bara för att reproducera vissa allmänna litterära normer.
Strindberg är numera en av klassikerna, och läroböckerna hyllar honom som nationalskald och den största författaren i svensk litteratur. Detta får paradoxalt nog till följd att eleverna läser honom på samma sätt som de läser en lärobok – ett nödvändigt ont som ska pluggas in och sedan rapas upp vid examinationen.
”Önskar vi en mer öppen skola”, skriver Ullström, ”måste vi våga motarbeta en undervisning där konst och litteratur reproduceras som en fixerad uppsättning data eller som okritiskt upphöjer dominerande litterära normer och tolkningstraditioner till objektiv sanning.”
Vid förra sekelskiftet var Strindberg en marginaliserad författare i skolan och i läroböckerna, en kvinnohatare och galning som ibland sträckte sig över medelmåttorna, men vars texter verkade moraliskt nedbrytande på tidens ungdom. Samtidigt hyllades han av samhället utanför skolans murar som en stor författare och en genialisk häcklare av överheten.
I dag, 100 år senare, konstaterar Ullström att klyftan fortfarande är lika stor. Medan resten av världen fortsätter att omtolka och sätta upp Strindbergs stora dramer, måste dagens läroböcker och lärare truga eleverna att ens intressera sig för honom. Strindberg är bara en författare av många, liksom bilderna av honom. Den ”öppna” skolan förblir sluten i de skolor där respekten för läroböckerna kvarstår och där lärarna inte är medvetna om att förhärskande bilder bestäms av en liten klick människor med ett stort formuleringsföreträde.
Bara genom insikt om detta, om varför olika bilder får likartade effekter, kan öppenheten åter finna vägen in i klassrummen. Sten-Olof Ullströms avhandling Likt och olikt är ett stort steg i rätt riktning.
Den borde få följa med in i klassrummet och hamna på lärarnas katedrar.
Det skulle litteraturundervisningen må bra av.
Henrik Hamrén