Vindar och stormar
Storm är ett naturfenomen som uppkommer för att utjämna tryckskillnader mellan hög- och lågtryck. Ju tätare det är mellan isobarerna, desto våldsammare uttryck tar sig utjämningen, det vill säga vinden blir starkare. Vindstyrka tillhör de mätbara abiotiska faktorer som jämte de biotiska spelar en viktig roll för ett ekosystem i funktion. Vindstyrkor med betydelse för livet i ett ekosystem varierar från måttlig vind (< 5 m/s) till i mer sällsynta fall full orkan (> 32 m/s).
Vindar ligger bakom totalcirkulationen i sjöar och hav. Syrerikt vatten transporteras mot djupet och näringsrikt vatten förs upp till ytan. Solljuset når en bit ner i vattnet och fotosyntesen tar fart hos växtplankton som finns i ytskiktet. God tillgång på näringsämnen i sjöars och havs ytskikt gynnar planktontillväxten. Från den planktonrika miljön utgår sedan livet i många av de limniska och marina näringskedjorna. Vindar driver även vatten till och från grunda områden och genom sund och andra passager.
Den roll vinden spelar i landekosystemen är en annan. Uppenbart är att organismer är bättre skyddade mot vindars verkningar i tätt bevuxna ekosystem än i öppna, glest bevuxna ekosystem. Välbekant är också att vindpollen och en del lätta fröer kan spridas långt med vindens hjälp.
Stormar, men även friska och hårda vindar, sätter all vegetation i rörelse. Vindarna rycker och sliter i träd, buskar, gräs och örter och får växtligheten att vaja fram och tillbaka. De rörelser som alstras fortplantar sig ner i marken, ibland ända ner till rötterna. En rotvälta är ett synligt bevis på hur stormar påverkar marken. Vid all vindpåverkan uppstår osynliga sprickor och springor i marken även på långt avstånd från ett träd. I den uppluckrade jorden sprider sig syrerik luft och ett för markandningen gynnsamt läge uppstår.
Biprodukter från markandningen, liksom från all annan andning, är koldioxid och vatten. I marken reagerar koldioxiden med markvattnet och kolsyra bildas. Kolsyran, som är en svag syra, orsakar en lätt kemisk vittring. Från markpartiklarna (kolloiderna) vittrar näringsämnen, som tas upp av rothår hos gröna fotosyntetiserande växter. Vi skönjer här en koppling mellan vind, rörelser i marken och syretillförsel, ett samspel i den oorganiska världen som bildar grund för många terrestra näringskedjor.
Vinden tar ibland i så våldsamt att stammar knäcks och träd slits upp med rötterna. Detta kan vara en god sida av stormar, eftersom de på så sätt medverkar till att fälla försvagade träd och rensa bort torra grenar. I stormens spår sker det därmed en selektion av det livskraftigaste. Samtidigt öppnas luckor i vegetationen och i dessa släpps ljus ner till uppväxande plantor. Av det material som faller till marken bildas förna. Den bryts så småningom ned och blir på sikt näring för både småplantor och växande träd.
Vindar sätter också andra spår. Svåra stormar (orkaner) som till exempel stormen Gudrun i januari 2005 pekar på svagheterna hos planterade skogsmonokulturer. Dessa skogar faller i betydligt större utsträckning offer för stormars härjningar än vad mångformiga naturskogar gör.
Lars Ljunggren
biotisk = levande
abiotisk = icke-levande
limnisk = som hör till sötvatten
terrestra = som har med jorden eller jordytan att göra