En annan ekonomi
Sharing economy är ett fenomen som kan få såväl liberala som socialistiska och konservativa ekonomiska världsbilder att börja slira i riktning diket.
Men först: Hur ska det översättas till svenska? Jag har stött på en rad varianter – delningsekonomi (direktöversättningen), poolekonomi, kollaborativ ekonomi, tillgänglighetsekonomi, självorganiserande konsumtion, gemensam konsumtion, samverkanskonsumtion. Alla goda försök, som tillsammans, men inte var för sig, fångar fenomenets dynamik och nyanser.
I grunden handlar sharing economy om modeller där människor via nätverk kan i första hand hyra, ibland även dela, låna eller byta, exempelvis bilar, tillfälligt boende, arbetsytor, verktyg och andra egendomar av varandra, istället för att var och en äger sitt.
Rachel Botsman, en av de mest uppmärksammade förespråkarna för den här utvecklingen, har kallat det för ”en stor kulturell och ekonomisk kraft som förändrar inte bara vad vi konsumerar, utan hur vi konsumerar”. Det är en bra sammanfattning av idén.
På många områden är tillgängligheten under ordnade former det viktiga för människor, inte ägandet. Genom att förbli inom ramen för ett system av marknadsekonomi, inte statskontroll, kan sharing economy – i teorin – tilllämpa den principen utan en baksida av politisk likriktning, maktkorruption och toppstyre.
Delningsekonomins effektiva resursanvändning kan frigöra medel för annat. De flesta kommer att använda dem för meningsfullare former av konsumtion, en del för att minska på sin totalkonsumtion. Men det blir i båda fallen en miljö- och hållbarhetsvinst. Resursslöseriet minskar. Konsumismens avarter dämpas. Livskvaliteten fördjupas.
Fenomenet är inte nytt förstås. Sharing-begreppets sammanlödning av ekonomiska, sociala och kulturella aspekter spelade en viktig roll inte minst i fildelningsdebatten för ett antal år sedan. Och vägg i vägg med sharing economy-trenden finns den växande betydelsen av det som på engelska kallas crowdfunding, på svenska gräsrotsfinansiering, av olika projekt eller satsningar som skulle ha svårt att få tillräckligt stöd på etablerade vägar.
Denna ”många bäckar små”-modell är nära släkting till sharing economy. Båda har blivit möjliga att genomföra storskaligt och högeffektivt tack vare den tekniska utvecklingen – framför allt genom internet.
Sharing economy kan i idealfallet förena ekonomisk effektivisering med skonad miljö, ökad individuell frihet med starkare social och kollektiv samverkan, ett nyttjande av marknadsekonomins bästa sidor för att tygla ett par av kapitalismens sämsta instinkter. Hur bra låter inte det? Men det är, förstås, som alla begriper, för bra för att vara helt sant.
Många kritiker påpekar att det även finns stora praktiska och principiella problem med ett sådant system.
Vad händer med skatteintäkterna i samhället när gråzonerna i ekonomin ökar? Vad händer med arbetsrätt och kollektivavtal när etablerade branscher, vars förhållanden åtminstone någorlunda reglerats och kontrollerats, kan gå under till förmån för helt oreglerade arbetsförhållanden där människor lättare kan utnyttjas och där miljö- och hälsoregler kringgås? Hur ser den rättsliga relationen ut mellan de som äger egendomen och de som hyr den i en sådan ekonomisk modell? Det är frågor utan givna svar i dag. De sociala följderna är oklara.
Några av de ledande sharing economy-organisatörerna har också snabbt, som Der Spiegel skrev i förra veckan i en stor artikel om sharing economy med rubriken ”Kalifornisk kapitalism”, visat sig vara knallhårda, affärsinriktade lobbyister med få skrupler. Det finns fasader och baksidor.
Sharing economy hotar alltså – med sina fördelar och nackdelar – att förvirra många gamla trogna, beprövade kartor och kompasser gällande konsumtion, ägande, företagande, fackföreningar, lönebildning, skattesystem, arbetsmarknad, arbetsrätt, kollektivavtal, statliga regleringar, miljölagstiftningar och ekonomisk riskfördelning.
Det kommer, när euforin klingar ut i eftertanke, att bli ett djupt kontroversiellt och omstritt fenomen, på tvärs mot invanda konfliktlinjer och över hela den politiska skalan. Vänster kommer att debattera med vänster, liberaler med liberaler, höger med höger. Kapitalismen, som vi känner den, nyttjar den och reglerar den, kommer att förändras av det. Men inte på något ensidigt eller lättolkat sätt.
I sharing economy-modellen finns mycket konstruktivt att skörda för flera idériktningar. Men också åtskilligt att bränna sig på för godtrogna och lättbländade. Den har parallella inslag av progressiv möjlighet och reaktionär fälla.
Fullt ut genomfört skulle sharing economy i praktiken innebära ett systemskifte som kan mötas av lika högt jubel från utvecklings-, konsumtions- och tillväxtkritiska vänsterrörelser som från lätt anarkistiska, reglerings- och statskritiska nyliberaler.
Men som ett inslag bland flera i en marknadsekonomisk helhet kan idéerna också framstå som en tilltalande metod för ekonomisk effektivitet, social sammanhållning och miljöhänsyn – en bra kompromiss i mitten.
Eftersom delnings-, självorganiserings- och kollaborationstrenderna – stimulerade av nya tekniska möjligheter och livsmönster i samhället – är här för att stanna, talar allt för att även denna mer organiserade form av sharing economy kommer att öka i betydelse inom fler branscher på 2000-talet.
Det kommer att ställa politik och medborgare inför svåra avvägningar, överraskande målkonflikter och intrikata dilemman.
Ett gott råd: Gå inte på hela hajpen. Var inte naiv. Inse farorna. Men bejaka trots det möjligheterna som finns i sharing economy om balansen blir rätt.
Och oavsett om stämningen blir euforisk eller kritisk, behöver vi en snillrik svensk översättning. Kommer någon på något bra – dela gärna.
Ola Nordebo