Konsten och kändisskapet
Med 2000-talets diskussion om konstnärskap, kändisskap och kommersialism som ingång, och med Andy Warhols genreöverskridanden som inspiration, gör den italienske konstnären Francesco Vezzoli i en utställning ett allvarligt försök att kasta nytt ljus över den gamle provokatören Salvador Dalís konstnärliga gärning. Visst finns det likheter mellan Dalí och Warhol; båda var goda mediestrateger, båda älskade att frottera sig med kändisar och celebriteter och båda drevs av en stark vilja att överföra sina bästa idéer till ständigt nya genrer och områden.
Ändå är det nog mer som skiljer än som förenar. Dalí gjorde en egen parfym, egna exklusiva smycken, skrev operalibretton och skapade scenografi åt Hitchcock. Hans mål var att skriva sitt namn på allt som kom i hans väg, men det slutade ofta med att han blev en del av det medium han medverkade i. Warhol däremot skapade nya konstnärliga rum när han började flytta gränserna mellan reklam och konst, mellan konst och showbusiness och mellan konst och affärsverksamhet. När Warhol började göra sina TV-program och sitt magasin Interview var de inte konst, men de blev det så småningom. Konstbegreppet förändrades, och hans eget arbete var en del av det som fick förändringen till stånd.
Självklart är jämförelsen orättvis. Som tillhörande en helt annan generation hade Dalí ingen egen analys av TV- och filmbolagens ekonomiska och produktionsmässiga standarder, och han insåg aldrig att det först och främst är branschen och det branschspecifika, inte konstnären, som bestämmer konstverkets/varans innehåll. Med vaxad mustasch och uppspärrade ögon – som en korsning mellan en magiker och Valfrid Lindeman – blir han en förutsägbar recycleleverantör av idéer och visioner hämtade ifrån hans egna surrealistmålningar från 1930-talet. Några av de målningarna är med här. Självklart tillhör de utställningens höjdpunkter, till exempel ”Sleep” och ”Six Images of Lenin on a Grand Piano”.
Vezzolis reklamfilm om den icke-existerande parfymen Greed, och porträtten av prinsessan Caroline av Monaco som drottning Kristina och som Greta Garbo (i filmrollen som samma drottning Kristina), är effektiva speglingar av kopplingen mellan monarkin, kändisskapet, media och reklam. Det är aktuellt, tänkvärt och provocerande, och eftersom Vezzoli är italienare handlar den här utställningen på sätt och vis lika mycket om den politiska och mediala situationen i Italien idag.
Björn Larsson