Utvärdering
Det går ett spöke genom tiden, som tros komma från Framtidens ande. Därför tar jag tacksamt emot två vassa antologier som skingrar dimmor kring fenomenet i skolkontext, Att säkra det osäkra och Bedömning för lärande. Den förra är skriven av akademiska forskare, knutna till forskningsprojekt som Rita Foss Lindblad har lett, och den senare av både akademiska forskare och erfarna, skolverksamma dito.
Utvärdering är modernitetens senaste skepnad, sedd som bärare av en speciell och ofrånkomlig rationalitet, kännetecknande en mogen, målstyrd organisation. Antologiernas författare tvivlar inte på utvärdering, men undrar om man med gängse modeller och metoder har funnit rätt rationalitet, som Rolf Lander (redaktör för Att säkra det osäkra) uttrycker det.
Resonemangen i skrifterna samspelar osökt med varandra. Författarna skiljer mellan summativ och formativ bedömning. En summativ sådan, som betyg vanligen uttrycker, handlar om att opersonligt och över elevkollektivet likvärdigt mäta och poängsätta kunskaper, vilka i praktiken reduceras till enkelt mätbara kriterier. Dess funktion är sortering, utslagning från respektive intagning till attraktiva högre utbildningar.
En formativ bedömning, däremot, sker i kontakt mellan lärare och elev och utmärks av en framåtsyftande, pedagogisk funktion, med mål att främja elevens lärande. Här tas naturligt hänsyn till individens speciella förutsättningar, styrkor och svagheter. Läromål förhandlas i kontrakt som skräddarsys för eleven. Elevens dokumentation av sina mål och sitt arbete blir viktig. Och eleven själv, ibland även kamrater, engageras med fördel i bedömning av vad som uppnåtts.
Så tycks man undvika negativa sidor av summativ bedömning, som att eleverna konkurrerar och jämför sig med varandra, varigenom många tappar motivation. I Att säkra det osäkra framhålls Björkskolan, där man framgångsrikt använder utbildningsteknologi med inslag av formativ bedömning i kombination med Montessoripedagogik med fokus på självständigt arbete och rikedom vad gäller material och uppgifter.
I Bedömning för lärande delger Inger Ridderlind, länge lärare i Botkyrka, positiva erfarenheter av vad hon betecknar med det uttryck som gett skriften dess titel. Det är intressant att se hur väl hon försvarar formativ bedömning på den summativas traditionella hemmaplan, nämligen matte och NO.
Med skifte av fokus från summativ till formativ bedömning framstår inte tidig och återkommande bedömning som problematisk utan som konstruktiv. Slutsatsen blir väl att skolan bör låta sig genomsyras av bedömningar. Fast – saknas inte något? Tillfredsställs rätt rationalitet av subtilare, mer personnära teknologi? Jag är rädd att författarna ändå har dragits med i utvärderandets raseri.
Deras utvärderingsutvärdering lämnar inte det tekniska perspektivet, med begränsade mål. Jag saknar frågan vad ständig vägning, mätning, rankning, sållning och förmodad effektivisering av allt mer gör med oss, liksom den etisk-politiska följdfrågan vilka människor och vilket samhälle som är önskvärda.
Roger Fjellström