Samtalston
Sveriges Arkitekters Kritikerpris har just delats ut. Det gick till Jan Åman och hans Färgfabriken för ”deras sätt att driva och förnya arkitektur- och stadsbyggnadsdebatten i otraditionella former”. Börjar synen på diskussionen om arkitektur och samhällsplanering sakta förändras? Annars brukar det låta som när Ola Andersson fick kritikerpriset 2006, för att ha ”spridit arkitekturkritik och stadsbyggnadsdebatt till en bredare krets”. Eller som när Tomas Lewan fick det året efter för att juryn ville ”uppmuntra fler praktiserande arkitekter att delta i det offentliga samtalet om arkitektur”.
Det finns något uppfordrande, otydligt och nästan rörande förhoppningsfullt i formuleringarna om det där ”offentliga samtalet”. Vad är målet – folkbildning, förståelse eller kanske förlåtelse? Vem ska man prata med, vem är egentligen intresserad – näringslivet eller det så kallade brukarledet? Nja, knappast. Panegyrisk självanalys har egentligen bara en målgrupp: andra arkitekter. Få debattörer är verkligt intresserade av dialog men däremot gärna av en prestigefylld monolog. Ska ett samtal lyfta över en propagandanivå måste det finnas ett intresse och en öppenhet för andras åsikter, fördomar och motsägelser. Dialogen har annars en tendens att förvandlas till någon sorts passivt aggressiv tävling, unket osande av testosteron.
De som efterlyser offentlig debatt har ofta en (mer eller mindre) dold agenda. Det kan handla om att arkitekter borde bygga höga hus, värna hyresrätten, ägna sig mer åt socialt engagemang eller passivhus. Man kidnappar diskussionen för egna syften och vill slå fast arkitekturens uppgift. Hur angeläget det än är att rädda världen kan det aldrig automatiskt bli alla arkitekters uppgift. Se upp för skendebatt och smygtotalitära debattörer!
Arkitektvärlden fortsätter att känna sig dålig för att den inte får igång det efterlängtade ”offentliga samtalet om arkitektur”. Kanske bygger denna desperata önskan på nostalgi. På drömmen om en tid när vi säkert visste vilket samhälle som skulle byggas och vilken stil det skulle byggas i. En tid när arkitekterna hade allmänhetens förtroende. Kåren var liten, homogen och säker på att man hade rätt. Kanske lever föreställningen om samtalet kvar där? I så fall är det förväntningarna det är fel på. Sverige är inte samma land i dag som på tjugo- eller sextiotalet. Arkitekter i dag är en större, mer diversifierad och globaliserad yrkesgrupp som kan och vill prata om många olika saker samtidigt.
Vår fixering vid bristen på en bred debatt om arkitektur skymmer det faktum att det faktiskt pågår många olika diskussioner i en mängd olika grupperingar. Kanske dags att sluta drömma om det offentliga goda/uppbyggliga/ folkbildande samtalet? Och börja prata i stället, i normal samtalston.
Katarina Rundgren
panegyrisk = egenkär, förhärligande