Yrken i omvandling
Kön, lön och karriär. Sjuksköterskeyrkets omvandling under 1900-talet
Sune G. Dufwa
Sjukgymnasten – vart tog han vägen? En undersökning av sjukgymnastyrkets maskulinisering och avmaskulinisering
1813–1934
Anders Ottosson
Sune G. Dufwa och Anders Ottosson har utkommit med två närliggande avhandlingar som behandlar sjuksköterske- och sjukgymnastyrket utifrån ett slags omvänd könsproblematik. Fokus ligger här på den manliga sjuksköterskans inträde i yrket 1951/53 respektive på den manliga sortin från sjukgymnastiken 1934. Det handlar alltså om vad som händer, arbetsmarknadsmässigt och socialt, när män och maskulinitet förs in i en starkt feminin sfär samt förs ut ur en starkt maskuliniserad dito. Båda de här studierna torde därför kunna erbjuda en del fräscha svar i ett forskningsfält som dominerats av det ensidiga perspektivet med kvinnors inträde på en rad manligt kodade arenor och arbetsplatser.
Dufwas undersökning vacklar dock redan från start mellan ett försök att skriva sjuksköterskeyrkets historia (till stor del byggt på en redan skriven historia) och vad som sker då män får tillträde till yrket. De långa historiska bakgrunderna på nationell nivå är ofta helt i avsaknad av konflikt- och genusperspektiv, vilket skapar en kraftig obalans då undersökningen förs ner på den lokala nivån och männens inträde.
Till skillnad från Dufwa berättar Anders Ottosson en oskriven historia som han menar har glömts på ett liknande sätt som när kvinnors historia trängdes undan i den allmänna historieskrivningen fram till 1970-talet. Undersökningen tar avstamp i den externa bilden av sjukgymnastikyrket såsom den framkommer i en undersökning gjord 1985. Där uppenbarar det sig en rad anomalier i fråga om yrkets könskodning, löneläge och grad av autonomi. Numera ses yrket som traditionellt kvinnligt, men fram till cirka 1900 hade majoriteten av sjukgymnasterna varit adliga officerare eller högborgerliga män med stark autonomi och högt vetenskapligt renommé. Det är den här förträngda könsomkodningen som är avhandlingens centrum och Ottosson analyserar den som en könskamp mellan manliga sjukgymnaster och manliga läkare – med andra ord som en homosocial uppgörelse utan inblandning av kvinnor eller femininitet.
Sjukgymnasten – vart tog han vägen? är således ytterligare en reaktion på den svenska kvinno-/genushistorieskrivningen som behärskats av paradigmatiska förklaringsmodeller som ”könsmaktsordning”, ”genussystem” och ”patriarkat”, vilka har lämnat föga analytiskt utrymme för dialektiska studier av män och maskulinitet utan att dessa reducerats till den enda funktionen som förtryckande norm. Istället för att se mäns homosocialitet som ett uttryck för samförstånd väljer Ottosson att koncentrera sig på den schism som uppstod på det medicinska slagfältet under 1800-talet och detta eftersom han menar att vetenskaplighet och autonomi inte kunde betraktas eller ens reduceras till något kvinnligt vid denna tidpunkt. För att bena upp den helmanliga omkodningen av sjukgymnastikyrket använder han begreppet ”avmaskulinisering”, med innebörden att då de manliga attributen ett efter ett avlägsnades från yrkesidentiteten så feminiserades inte denna per automatik. Istället skapades ett neutralt tomrum som under 1900-talet har fyllts av kvinnliga sjukgymnaster, som därmed intog redan underordnade (egentligen manliga) positioner gentemot konfliktens segrare, de manliga läkarna. Kvinnorna kunde med andra ord träda in på en under 1800-talet hypermaskulin arena först efter det att alla manliga attribut, och därmed alla män, hade undanröjts i en helmanlig kamp. Detta ger onekligen en annorlunda bild än den som vanligen förekommer i genushistoriska studier när det gäller feminisering av arbetsplatser. Studiens definition av avmaskulinisering fungerar också utmärkt på ett instrumentellt plan, men det är svårt att se ett vidare användningsområde för begreppet då den högst speciella situationen med ett ”neutralt tomrum” snarare framstår som ett undantag än en regel.
Avhandlingens behållning ligger dock inte så mycket på det genushistoriska planet som på det medicinskhistoriska. Ottosson gestaltar ingående de manliga sjukgymnasternas historia och deras furiösa kamp mot läkarna likt en detektivhistoria, vilket rent framställningsmässigt har både för- och nackdelar. De retoriska frågorna duggar tätt och texten är överlag omständlig eftersom Ottosson förefaller ha haft svårt att tillämpa ”kill your darlings”. Det är likväl fascinerande att läsa om den förnuftsenliga tilltron till sjukgymnastiken som ett mekaniskt läkemedel, likvärdigt med de kemiska läkemedlen i en tid då striden mellan naturfilosofin och naturvetenskapen – företrädda av två statligt legitimerade institut, Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet och Karolinska Institutet – ännu inte hade avgjorts. Exotiskt klingande behandlingar som major Thure Brants livmodersmassage, liksom andra gymnastiska botemedel mot allehanda upptänkliga sjukdomar, sågs inte som kvacksalveri (eller idag som alternativmedicin), utan som högst vetenskapligt tillämpbara, inte sällan i stark konkurrens med läkarvetenskapens mixturer. Allt förtroende emanerade från Linggymnastiken – en av Sveriges största kulturexporter genom tiderna, enligt Ottosson – vars piedestalposition i det svenska samhället inte stjälptes förrän en bit in på 1940-talet. Det är också friläggandet av denna ”dolda” historia, att en viss typ av kunskap sanktioneras som vetenskap vid en viss tidpunkt, men att dess status inte är för alltid given, som kanske i högre grad skulle ha analyserats som en (nödvändig?) beståndsdel i konstruktionen av maskulinitet och vetenskap. Det hade skapat mer friktion i förhållande till forskningsläge och teorikomplex.
Tommy Gustafsson
anomali = motsägelse, inkonsekvens